måndag 15 april 2013

Nu vill jag se den däringa filmen om Idi Amin

Jag är otrogen mot Flickvännerna och ger mig i lag med en ny bokcirkel. Den består av en handfull stränga lärarinnor och då får den här slöfocken arslet ur vagnen och läser faktiskt de böcker vi förutsätts läsa för att föra vettiga diskussioner. Precis som i skolan, alltså. Lite djävla disciplin.

Nu senast läste och diskuterade vi En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru.

Vad förväntade jag mig då av denna bok. Jo. Att den skulle vara svårläst och dyster och att jag skulle få ett helvete med att ta mig igenom den. Blev det som jag förväntat mig? Nej.

Ok. Boken är inte munter. Det kan vi ju börja med att konstatera. Den är som en torr ökenfläkt. En är hungrig, törstig hela tiden boken igenom.

Huvudpersonen P, alltså vilka antiklimax han hela tiden råkar ut för. Utbildar sig till pilot i Grekland i slutet av 1960-talet. Strålande framtidsutsikter förutom att det är ganska så stökigt i hans hemland Uganda. Så tar han ett jobb som gör att han återvänder till Afrika, hamnar i förhör innehållande tortyr och sedan slussad till flyktingläger. Men hallå, kan det bli så här?

Det finns en hjärtskärande scen i boken, första natten P tillbringar i flyktinglägret. Han vaknar mitt i natten av en fruktansvärd smärta i örat. En stor termit har kraschlandat därinne och innan P får ut den därifrån tror både han och vi att han håller på att bli galen. När han äntligen lyckats få ut den sitter han i timmar och trevar med handen över sitt öra. Tillitetgjord. En enkel scen som symboliserar hela P:s liv.

Det finns en hopplöshet i boken som tar andan ur en. Och en inser förstås att P:s liv inte är unikt på något sätt. Att det finns tusentals och miljontals P som har stora drömmar, fantastiska framtidsutsikter. Men så kommer stormen och sveper bort allt över en natt.

Språket i boken är sällsynt vackert. Kristallklart, exakt, poetiskt och glidande. Ja, orden glider från det torra stampade golvet i P:s hydda i flyktinglägret och upp i den brännande blå och obärmhärtiga himlen.

Jag streckläste boken, i alla fall sista hälften. För den är spännande också.

Och den där filmen om Idi Amin måste jag leta reda på. Fylla ut den vita fläcken i min bildning. Forest Whitaker spelar huvudrollen.

4 kommentarer:

  1. I got onto blogger.com from http://flickvannerna.
    blogspot.com/ and I gotta state, you have an attractive blog layout.
    Just how long have you been blogging for? The way you do all of this makes it
    look like a piece of cake. Your blog is eye-catching,
    and also boasts an abundance of quality material.

    Feel free to visit my web site; principio de pascal (http://courses.tism.msu.edu/)

    SvaraRadera
  2. Trött på dumheterna i världen? Det har kommit ut en bok som heter "How to exterminate stupidity Or the art of not justifying anything at all". Den går igenom forskning om extrema återhämtningar efter hjärnskador, epigenetik, genetisk variation mellan olika hjärnceller i samma individs hjärna, självmotsägelser i de etablerade medicinska (framför allt genetiska) teorierna om livsduglighet, vetenskapliga evolutionsparadoxer som visar att evolutionspsykologin är orealistisk, och visar helt logiskt att det är ursäkterna som är orsaken till alla dumheterna! Den innehåller även tips för hur det går att sluta med ursäkter och därmed dumheter. Boken kan beställas genom Recito förlag på länken http://litenupplaga.se/1198 Som bloggägare kan du kanske posta om den boken någon gång om du vill!

    SvaraRadera
  3. Ja, jag har läst How to exterminate stupidity. Den är verkligen jättebra och jätteviktig! Och jättebillig, bara 149 kronor! http://litenupplaga.se/1198 är en viktig länk!!!

    SvaraRadera
  4. Har du läst how to exterminate stupidity? Det har jag med. Och jag håller med, boken är verkligen jättebra och jätteviktig. http://litenupplaga.se/1198 är verkligen en jätteviktig länk! Den viktigaste i hela världen!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

    SvaraRadera