Tysk tegelsten

När jag ställde mig i kö på Hans Falladas bok Ensam i Berlin hade jag ingen större koll på att den var drygt 650 sidor lång. Väl framme i lånedisken på Haga bibliotek skulle jag även hämta ut Linn Ullmanns Det dyrbara och ställdes inför faktumet att det dessutom var 14 dagars lån på båda böckerna. Cirka 1000 sidor på två veckor alltså. Och tro det eller ej, men det gick! (jag behövde bara 12 dagar för att vara exakt!)

På originalspråket tyska heter boken Jeder stirbt für sich allein och jag kan inte låta bli att tycka att den svenska översättningen av titeln inte känns helt hundra. På engelska heter den till exempel Every Man Dies Alone, vilket är mycket mer mitt i prick. Nu ska jag inte hänga upp mig på en taskigt översatt titel utan istället fokusera på innehållet som var riktigt riktigt bra och intressant. I förordet till denna nya upplaga av Falladas roman stod häpnadsväckande nog att författaren skrev boken under några veckor hösten 1946. Helt otroligt att någon kan producera så här bra och mycket prosa på mindre än en månad men jag kan inte låta bli att undra vad han knaprade för uppiggande för att lyckas med projektet...

Ensam i Berlin är på sätt och vis en kollektivroman där huset på Jablonskistrasse 55 i Berlin står i fokus. I husets olika lägenheter bor en udda samling människor som påverkas av det pågående kriget på olika sätt. Romanen tar sin början när det medelålders paret Otto och Anna Quangel tar emot ett brev som meddelar att deras enda son stupat i kriget. Från att egentligen inte vilja ha något med kriget att göra leder det ena till det andra och på Ottos förslag börjar paret tillsammans att sprida små brevkort med några korta med slagfärdiga rader om krigets dumheter samt med olika praktiska råd om hur man ska bedriva civilt motstånd. Det är till exempel råd som att jobba långsamt i vapenfabrikerna, inte skänka så mycket pengar till Vinterhjälpen för soldaterna vid Östfronten och så vidare. Varje vecka placerar Otto ut korten för att andra medborgare ska hitta dem. Han hoppas att de ska spridas vidare, men allt som oftast får läsarna mer eller mindre panik och vill inte förknippas med budskapen utan överlämnar dem till polisen. Paret Quangels liv kretsar allt mer kring dessa brevkort och hur de ska förmedlas, men efter några år är oturen framme och de kallas in för förhör. Slutdelen av romanen handlar främst och deras tid i fängelset och om rättegången mot dem.

Jag brukar inte läsa så här tjocka böcker. Dels är de avskräckande tunga att hålla (Den här var faktiskt lite trixig att läsa i sängen på kvällen...) och jag gillar omväxlingen av olika typer av romaner och deckare och vill inte att det ska ta allt för lång tid att läsa. Jag inser nu att jag borde våga ge mig på även tjockare böcker lite oftare - är bara innehållet tillräckligt bra så spelar inte storleken någon större roll...

Jaha!?

Om jag blev positivt överraskad av Josefine Sundströms debut Vinteräpplen, så blir jag överraskad på ett mer negativt sätt gällande hennes andra roman Boel och Oscar. Det är inte egentligen en dålig roman. Det är heller inte en roman som inte engagerar. Jag blir till och med så berörd på ett ställe i boken att jag fäller en liten tår. Men, det som stör mig är att den är så himla spretig och försöker greppa om så många olika historier. Josefine Sundström har material så att det räcker till ett par tre böcker till och berättelsen om Boel och Oscar hade mått bra av lite hårdare redigering. Nu känns det som om författaren vill klämma in så mycket som möjligt mellan pärmarna. Det är inte bara en roman om två ensamma människor, utan också en roman om vård i livets slutskede - både som demenspatient - och som cancerpatient. Ovanpå detta är det en kraschad kärleksrelation, en son som dog i en tragisk olycka, en trasig far-dotter-relation. Det hade varit en bättre bok om författaren bestämt sig för någon av alla historierna hon vill berätta. Man måste inte skriva om ALLT i en bok. Josefine Sundström är en så pass bra berättare att det säkerligen kommer att komma fler böcker från hennes penna. Det finns ingen anledning att bränna allt krut i en och samma roman.

Gardell och Guillou

Av en ren tillfällighet läste jag Jan Guillous fortsättning på Brobyggarna, Dandy, precis efter Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Det är böcker som på sätt och vis kompletterar varandra i all sin olikhet men ändå likhet. Båda författarna beskriver homosexuella mäns vardag i en tid långt före vår tids dagar av Pridefestivaler och regnbågsfamiljer. Trots att det är 80 år mellan huvudpersonernas fiktionella verkligheter i författarnas böcker finns det många gemensamma nämnare. Både i början och slutet av förra seklet var många tvungna att hitta på parallella sätt att leva för att accepteras i samhället. Gardells huvudperson Rasmus måste flytta till en storstad för att kunna leva som han vill. Hemma i Värmland är han en annan person. Guillous Sverre måste bland annat låtsas förlova sig med en lady för hålla skenet uppe.

Jonas Gardell berättar om tiden då AIDS-viruset blev lika vanligt som en höstförkylning och en hel generation unga män dog som flugor i ett modernt 1980-tal som fick panik över epidemin. Han berättar om Rasmus och Benjamin och deras på samma gång omöjliga som självklara kärlek. Rasmus från Värmlandsskogarna åker till huvudstaden för att kunna leva sitt liv på ett sant och ärligt sätt mot sig själv, för att kunna vara den han är och inte den hans föräldrar tror att han är. Benjamin från Stockholm är ett fanatiskt Jehovas vittne uppvuxen i en strängt religiös familj. Deras förvirrade vägar korsas och där slutar också Gardells första bok i den tänkta trilogin. Som läsare känner jag mig lite snuvad efter en lång upptakt och ett raskt avslut och hade hellre sett en längre roman på en gång. Kanske blir intrycket ett annat när hela romansviten (en trilogi?) är utgiven och man kan se helheten på ett annat sätt. Trots allt är det viktig nutidshistoria som Gardell berättar. 1980-talet är inte långt bort och i dagens upplysta samhälle är det lätt att glömma bort att det bara för några årtionden sedan inte var helt enkelt att komma ut ur garderoben. Det får mig att tänka på när jag själv gick på högstadiet i 1980-talets lilla Kumla och vi fick besök från en kvinna och en man från RFSL som berättade om hur det var att vara "bög och flata". Hur modigt måste inte det ha varit att åka runt bland småstadens tonåringar och berätta!

I Brobyggarna alternerade Jan Guillou mellan bröderna Lauritz och Oscars berättelser från Norge och Tyska Östafrika under början av 1900-talet. Likt mellanbrodern Oscar hade även den tredje och yngste brodern Sverre rymt från sitt åtagande att bygga broar i hemlandet för att återbetala sin utbildning till diplomingenjör i Dresden. I uppföljaren Dandy får vi följa Sverre helt och hållet. I Dresden blir han förälskad i studiekamraten Albert och följer med honom hem till England istället för att återvända till Norge. Albie visar sig vara Earl och arvtagare till ett stort gods - som för tankarna till ett slags Downton Abbey med sina lorder och ladies och stab av tjänstefolk. Att leva i ett homosexuellt förhållande i det tidiga 1900-talets överklassengland är inte speciellt accepterat, så Sverre är för enkelhetens skull och utåt sett Albies vän och kompanjon som bor tillsammans med honom i ingenjörsvillan på det stora godset. Om Brobyggarna tog upp imperialismen och kolonialiseringen av Afrika, den tekniska utvecklingen främst sett ut järnvägens utbredning, så är Dandy och boken om Sverre en bok om det tidiga 1900-talets konst. Det är impressionism med Matisse och Monet. Det är inblickar i Bloomsbury-gruppen och deras konstnärliga tänkande och fria moderna sett att leva. Historiska personer som Bertrand Russell, John Maynard Keynes, Virgina Woolf svävar förbi i berättelsen och Guillou väver skickligt ihop fakta och fiktion. I första boken om 1900-talets historia a'la Guillou finns dock en helt annan dynamik och driv. Kanske är det det berättartekniska greppet att vartannat kapitel följa ena brodern och sedan den andra som gör att det blir ett helt annat tempo. Det märks dock att han är en skicklig författare och berättare som vant får ihop allt på slutet och det ska bli spännande att förhoppningsvis fortsätta följa de tre bröderna genom det moderna samhällets framväxt under förra seklet.

Bland det bästa jag någonsin läst.

Normalt sett brukar ett tjugotal personer klicka in på mina bokbetraktelser, men min senaste text om Lars Wilderängs Midvintermörker resulterade i över 270 visningar. Jag gissar att det har med rubriken "Vapenporr!?" att göra. För att få många läsare borde jag alltså alltid försöka hänvisa till sex i rubriken... Det blir lite svårt när det gäller den här boken jag tänkte skriva några rader om nu. Kanske ska jag försöka få till något med ordet "extas!" eftersom det här är en läsupplevelse utöver det vanliga? Nej, jag nöjer mig med rubriken ovan. Helt enkelt för att det är så det känns!

Igår lämnade jag tillbaka Sörja för de sina av Kristina Sandberg på biblioteket och upptäckte till min stora förvåning att det inte var kö på den. Hösten 2010 läste jag första boken om Maj, Att föda ett barn och skrev om den här på bloggen. Det var utan tvekan det årets absolut största läsupplevelse Allt sedan dess har jag längtat efter den utlovade uppföljaren.

Sörja för de sina är andra boken om Maj och hennes familj i 1940- och 1950-talets Örnsköldsvik och den är minst lika bra som första boken. Det är samma klaustrofobiska känsla av osäkerhet inför att att inte passa in, inte vara fin nog, inte räcka till som maka och mor. Jag faller för Sandbergs stream-of-consciousness-prosa som berättar om Maj både genom hennes innersta tankar och från ett ibland utifrånperspektiv. Författarens sätt att skriva gör att jag som läsare hamnar i karaktärens allra innersta på ett påtagligt sätt, nästan så att det emellanåt blir obehagligt, men för all del inte på ett negativt sätt!

I söndagens premiäravsnitt av Babel (Tack SVT för den nya fantastiska sändningstiden!!!) var Karolina Ramqvist gäst och i ett samtal med programledaren Jessica Gedin och den hypade Caitlin Moran talade man om feminismen och konsten att vara kvinna. Karolina Ramqvist berättade till exempel om de tre feministiska råd som hennes mamma gett henne: Skaffa en utbildning, en egen inkomst och ett körkort. Därefter kan du bilda familj. I vår verklighet idag är det inte så konstiga råd. Att ha en utbildning och en egen inkomst är för de flesta självklart för att leva ett självständigt liv och kunna ha valet att stå på egna ben om det skulle bli aktuellt, t ex att kunna välja att lämna en dålig relation och ändå överleva ekonomiskt. När jag ser på romanfiguren Maj och hennes liv ser jag motsatsen till dessa dagens självklarheter. Jag ser en kvinna vars huvuduppgift är att ta hand om hem, man, barn och familj. Hon storstädar, lagar och syr kläder, bakar och lagar all mat från grunden. Hon lagar fina representationsmiddagar till sin man, organiserar sommarens picknickar, barnen kalas, syltar, saftar, tar hand om svärmor och släktens födelsedagar, läser läxor med barnen, följer dem till skolan, tar hand om deras kamrater. Jag ser en kvinna med visserligen stor skicklighet och yrkesheder om man får kalla det så, men jag ser även en kvinna som inte kan köpa en födelsedagspresent till sin man, för hon har inga egna pengar! Det är en kvinna som inte kan välja något annat än ett olyckligt äktenskap för hon har ingen väg ut ur det.
För mig är det provocerande med kvinnor idag som drömmer om en hemmafrutillvaro. Jag kan på sätt och vis förstå lockelsen i att ha tid att ägna sig åt hus och hem, pyssle och pynt om man är lagd åt det håller, men, vad är det för lockande med att göra sig helt beroende av sin partner. Vad är det för fördelar med att inte ha en egen inkomst!? Jag rekommenderar alla hemmafrukramare att läsa Sandbergs böcker för lite historisk insikt.

Nu är det här ingen politisk blogg, men Sandbergs romaner om Maj väcker många sådana här frågor och jag är innerligt tacksam för allt kvinnorörelsen har gjort genom åren. Det är skönt att inse att vi faktiskt kommit en bra bit på väg på många håll, och det är skönt att det numera (förhoppningsvis) inte är så vanligt att få en hushållsapparat i födelsedagspresent.

vapenporr!?

Av en händelse trillade jag över Midvintermörker av Lars Wilderäng när jag letade efter en annan bok på Adlibris. Jag loggade in på mitt bibliotek och såg att den fanns för utlån, klickade i att jag ville reservera den och redan dagen därpå kunde jag hämta den på mitt favoritbibliotek med den bästa av service! Det bästa av allt: Det kostade inte en krona. Nu när jag dessutom lyckades lämna tillbaka den i tid så blev det ju verkligen gratis. Kanske är det förmätet att säga att bibliotek är fantastiska när man själv jobbar som bibliotekarie (Dock på ett annat än det ovan nämnda!), men jag tar mig friheten att göra det ändå!

Midvintermörker beskriver trovärdigt (tror jag i alla fall!) en rysk invasion av Sverige i modern tid. Det som börjar som en stor rysk militärövning en julhelg övergår till ett regelrätt anfall och kränkning av svenskt territorium. Svenska förband som har övning vid samma tillfälle för att öppet bevaka den ryska övningen befinner sig helt plötsligt i skarpt läge. Parallellt får läsaren följa olika soldater, den något överraskade vice statsministern som på grund av statsministerns död när ryssarna bombar Stockholm och Rosenbad, blir regeringens högsta höns i ett ögonblick. Vi får följa svenska specialförband som jag inte ens visste fanns - eller gör de det? Wilderängs bok är rafflande, spännande och hemskt otäck, och inte minst skarp kritisk mot nedrustningen av det svenska försvaret. För egen del som självklar och övertygad pacifist känns det lite märkligt när jag också börjar tycka att det nog inte hade varit så dumt med fler värnpliktiga som skulle kunna vara redo för att röja start- och landningsbanor om det värsta skulle hända...
Berättelsen är gripande, otäck, stark och välskriven, MEN jag som inte har gjort lumpen eller är speciellt vapen- och krigsintresserad (även om jag sett en hel del krigsfilmer genom åren) tycker det är bra tradigt med sida upp och sida ner av beskrivningar av vapenmodeller, stridsvagnar, pansarvagnar (Det kanske förresten är samma sak?) och kommandoanrop klart slut hit och dit. Om man är vapenpornografiskt lagd kan man nog dreggla en hel del över författarens beskrivningar, men jag skulle behövt ett lexikon med militära termer.

Mobergs och Thunbergs 1970-tal

Förra veckan läste jag två böcker som båda har det gemensamt att de handlar om och (till största delen) utspelar sig på 1970-talet. Först läste jag Åsa Mobergs debutroman som legat i hennes egna gömmor tills den gavs ut först härom året, Kärleken i Julia Anderssons liv. Efter den slängde jag mig över Karin Thunbergs En dag ska jag ta mig någon annanstans. Båda böckerna handlar om unga kvinnor i en omvälvande tid bestående av frigörelse och politik, men de rör sig i diametralt skilda kretsar. Böckerna skiljer sig även åt på det sättet att Åsa Mobergs bok är en nyckelroman medan Karin Thunberg skrivit en självbiografi - om än med ett målande och många gånger poetiskt språk, som gör att det känns som en roman. Även om båda författarna beskriver samma tidsepok i Sverige är det stora skillnader. Där Moberg skriver om Julias liv i konstnärliga kretsar i huvudstaden, med debatter och politik många gånger i fokus, så skriver Thunberg om det borgerliga livet i Malmö där hon som ung nygift fru försöker leva upp till de förväntningar som samhället (föräldrar, svärföräldrar och den unge maken) ställer på henne, samtidigt som hon på något sätt längtar efter att höra till det där andra mer revolutionära livet som känns som en parallell verklighet till hennes egen situation. Inte minst blir det tydligt i en scen där hon beskriver hur hon hamnar bakom Malmöprofilen Mikael Wiehe i kassakön i mataffären. Hon får kämpa mot impulsen att helt enkelt bara luta sitt trötta huvud mot hans rygg för att på så sätt känna att hon hör till hon också. Att hon hör till samma värld som honom.

Rent språkligt är det kanske orättvist att jämföra böckerna. Thunberg är en driven journalist som har skrivit flera självbiografier innan denna (förutom allt journalistiskt material genom åren). Moberg är också en författare med många böcker och texter bakom sig - men boken om Julia Andersson är hennes första roman och skriven för länge sedan. Hennes ibland kanske naiva språk skulle säkerligen ha varit något helt annat om hon hade skrivit den idag. På något sätt tilltalar mig tonen i Thunbergs bok bättre än i Mobergs bok.

Mina minnen från 1970-talet är barndomens idylliserade verklighet. Jag började första klass 1979 och även om det inte känns så värst länge sedan så var det i princip i en helt annan tidsålder. Det är ibland lätt att glömma bort att saker som är självklara idag inte alltid har varit det. Bara en sådan sak idag som rätten till fri abort ser jag i ett annat perspektiv när Karin Thunberg skriver om läkarbesöken, kuratorssamtalet och psykologsamtalet hon var tvungen att ha när hon ville göra en abort. Hon var visserligen ung, men gift och med fast jobb och starkt ifrågasatt varför hon inte ville bilda familj just då. Hon var tvungen att få ett ja från tre olika instanser för att kunna få bestämma över sin egen kropp, sitt liv och sin framtid. Det är när man läser sånt som jag inser hur pass långt vi kommit idag - och jag skänker en tacksamhetens tanke till alla mina medsystrar som kämpat för kvinnans rätt till sina egna beslut.

Med en tids läsperspektiv på ovanstående böcker är det nog Karin Thunbergs bok som lämnat mest spår och eftertanke, även om Åsa Mobergs roman var helt klart läsvärd. Jag rekommenderar båda böckerna till läsning, och allra helst tycker jag att man ska läsa båda och se dem lite som repliker på varann.

Ps. Som vän av ordning och med tanke på att jag har lätt för att haka upp mig på (kanske onödiga) detaljer måste jag dock ta upp ett (mycket!!!) felaktigt påstående i Åsa Mobergs bok. I ett kapitel berättar huvudpersonen Julia varför hon fått tilltalsnamnet Julia - för att hennes far var så förtjust i Shakespeare och därför gav henne namnet från pjäsen Romeo och Julia. Så långt allt lugn, MEN, sen säger hon att hennes pappa med faiblesse för Shakespeare var precis som pappan i Edit Unnerstads böcker om Pip-Larssons, eftersom det var han som fick namnge alla döttrarna efter hjältinnor i Shakespeares pjäser (Desdemona, Rosalina, Miranda och Ofelia) Ähum! Om man läst sin Pip-Larsson vet man att flicknamnen kommer från modern Maja som tidigare varit vid teatern. Pojknamnen i familjen Pip fick pappa ingenjören Patrik Larsson, tillika uppfinnaren av de smarta pip-kastrullerna hitta på (Lasse, Knutte och Pysen, det vill säga Lars, Knut och Patrik). Och därmed basta!

Rövare och banditer!

Nu är barnen och jag klara med sommarens högläsningsprojekt, Bröderna Lejonhjärta. Det var inte utan att jag nästan fällde en tår även på slutet när bröderna hoppar mot Nangilima. Den här gången höll barnen koll på mig och frågade om jag tänkte börja gråta nu igen, precis som jag gjorde i första kapitlet när Jonatan dör - första gången.

Det var så roligt att läsa tillsammans med barnen att vi raskt gav oss på nästa Astrid Lindgren-bok som vi råkade ha hemma, det vill säga det något slitna exemplaret av Ronja Rövardotter som jag fick julen 1981 när jag var 9 år.

Än så länge har vi bara läst första kapitlet, men något som slog mig nu när jag läser boken som vuxen för första gången är förhållandet mellan barnet Ronja och pappan/rövarhövdingen Mattis, som ju helt krasst är en kriminell pappa. Det kommer ett tillfälle när faktiskt pappan måste berätta vad det är han sysslar med för att få in till det dagliga uppehället. Det finns ju ganska många barn i vårt samhälle som har en eller till och med två föräldrar som sitter i fängelse och som har hamnat där för att de har "rövat" och begått brott.

För en tid sedan läste jag en intressant bok som heter Pappa & kriminell av Niklas Malmborg och Geir W. Stakset, som jag rekommenderar alla som jobbar inom Kriminalvården och Frivården (och även sociala myndigheter och liknande instanser!) att läsa. Det är lätt att glömma bort att det inte bara är kriminella människor vi har i förvar i våra häkten och fängelser. Det är också i många fall mammor, pappor, far- och morföräldrar som finns där - och i andra änden därmed deras barn och barnbarn.

Ps! Tydligen har det kommit ut en ny pocketupplaga av Ronja, med nya illustrationer. Hm. Vet inte vad jag ska tycka om det... Ilon Wikland känns ju bättre, eller är jag bara konservativ!?