Fördomar

Åh, vad jag blir irriterad!
Tänkte att jag skulle sätta mig och läsa en omtalad ungdomsbok, Tusen gånger starkare av Christina Herrström. Aktuell nu med filmatisering också.
Den handlar om hur flicker viker sig för att bli omtyckta, dels för den populära tjejen i klassen, dels för alla killar. Man ska inte bre ut sig, vara för duktig, passa in osv. Berättare, eller snarare tänkaren, är Signe 15 år. Hon filosoferar över dessa saker, och här kommer en sak som irriterar mig: kom till saken nån gång! Hon funderar så mycket över detta, att man fattat för länge sen vart hon vill komma.
Sen kom droppen för vad jag orkade med på sidan 36, när hon med en kompis sitter på skolbiblioteket och skrattar åt olika samtal.
Citat: "De handlar ofta om bibliotekarien som heter Britta. Hon har grått hår samlat i en fläta fäst i nacken, tjocka nylonstrumpor, blå och grönrutig kjol och vit blus nästan jämt. hon är ungefär 60 år tror jag. Hon vaktar biblioteket som en hund och hyssjar på alla som inte viskmumlar. Jag brukar fundera över hur jag tror att hon lever. Jag tror inte att hon har någon man. Och det beror bland annat på att hon har svart tjocka strån, kanske fem sex stycken på sin överläpp. Men hon har istället sina böcker, rad efter rad av böcker, de flesta ganska gamla nu, för skolbiblioteken har inga pengar att köpa nytt för." Osv.
Den här boken kom 2008. Inte så länge sen alltså.
Då känner jag bara att nä, varför ska man ständigt läsa det här fördomsfulla. Hon slår ner på de fördomar och föreställningar som finns bland tonåringarna, men skildrar själv, i det här fallet, en bibliotekarie som knappt existerar längre.
Jag blir så less på sånt här, och orkar inte med mer ungdomsboksförnumstighet för ett tag.