Läs nåt av Joyce Carol Oates

Alltså vad är det med mig och läsning? Varför kommer jag inte ihåg böcker jag vet att jag läst?!

Senast idag på jobbet gick jag in i rummet med ungdomsböcker och tog fram Josefin Palmgrens Engångsligg och tänkte: "Den där har jag ju läst, det gjorde jag i somras." Och sen: "Eller?". Vi skyltar med Johanna Lindbäcks Tänk om det där är jag, den vet jag att jag läste i somras. Men när jag skulle formulera någon typ av tanke kring innehållet blev det nattsvart i huvudet. Så där är det med bok efter bok. Skrämmande!

Nu undrar jag om det här är någon typ av arbetsskada? Är det något ni känner igen er i? Är det helt enkelt så att i det här yrket tuggar man i sig så mycket trist och halvbra litteratur att hälften vore nog? Är det därför jag alltid står där och bara "Jo, men den här boken av Joyce Carol Oates blablabla..."? Man har liksom sina käpphästar. Eller i alla fall jag. Böcker som jag kan säga något mer än "Öhhh, jo, men den är bra, stark berättelse." Ofta får jag säga: "Den där har jag faktiskt inte läst."

Alltså, vad är det här? Jag läser för lite och det jag läser kommer jag inte ihåg. Illa. Vad vill jag säga med det här? Jo, läs nåt av Joyce Carol Oates, typ. Funkar alltid.

topplista

Biblioteksbladet publicerar en lista över 2010 års mest recenserade böcker:

Jag har faktiskt enbart läst Paganinikontraktet (som dessutom inte var så värst läsvärd), men däremot har jag tänkt att läsa en hel drös av de andra, t ex, Patti Smiths Just Kids, Sofi Oksanens Utrensning, Den röda grevinnan av Yvonne Hirdman och Å alla kära systrar av Ebba Witt Brattström. Vi får väl se vad som hinns med under 2011.

1. Håpas du trifs bra i fengelset, Susanna Alakoski 40

2. Lilla stjärna, John Ajvide Lindqvist 33

2. Minnen, Torgny Lindgren 33

3. Darling River, Sara Stridsberg 32

4. Paganinikontraktet, Lars Kepler 29

4. Vänner för livet, Per Hagman 29

4. Blodläge, Johan Theorin 29

5. Just kids, Patti Smith 28

6. Utrensning, Sofi Oksanen 27

6. Postcard Killers, Liza Marklund och James Patterson 27

7. Mäktig tussilago, Maja Lundgren 26

7. Kniven i hjärtat, Björn Ranelid 26

7. Min kamp, Karl Ove Knausgård 26

7. En liten bok om ondska, Ann Heberlein 26

8. Mot ännu en sommar, Janet Frame 25

8. En öppen vinter, Ulf Lundell 25

8. Elefantskötarens barn, Peter Hoeg 25

9. Den röda grevinnan, Yvonne Hirdman 24

9. Å alla kära systrar! Ebba Witt-Brattström 24

9. Jupiters öga, Oline Stig 24

förväxlingar

På juldagens kväll såg jag en bra och omskakande dokumentär som jag bara måste rekommendera här, även om detta är en bokblogg: Kapten Nemos barn. Niklas Wahllöf skriver om den i sin TV-krönika i DN - och jag kan bara hålla med! Självklart finns den på SVT Play att se igen om du missade den.

Dessutom får jag passa på att erkänna att jag aldrig läst P-O Enquist som var kusin med ett av de bortbytta barnen i Bureå och som skrivit om händelsen bl a i Kapten Nemos bibliotek från 1991. Dags att ta sig iväg till biblioteket...

Lyckliga slut - finns de?

Jag hade en fröken på mellanstadiet. Hon var en så bra fröken. Hon var rättvis. Hon lyssnade på oss. Hon var bra på att lära oss saker. Hon var närvarande. Ibland hade hon en blåtira. Ofta blåmärken på kroppen. Det såg vi tjejer eftersom hon alltid var med på gympan och bytte om och duschade tillsammans med oss. En gång förklarade hon en blåtira med att hon varit på dans och fått en armbåge i ögat. Hon hade en pärm med en dekal med texten Stop Violence Aganist Women.

Jag tänker på min fröken när jag läser antologin Lyckliga slut - sjutton berättelser om vardagsvåldet. I den här boken berättar sjutton kvinnor om vardagsvåld, misshandel, fysisk och psykisk, långa plågsamma svartsjukerelationer, smockor som nockar, våldtäkter och hårda nyp.

Jag tänker på hur intet ont anande vi skolungar var. Och jag undrar om de vuxna förstod. Jag tänker på maktlösheten och hur lite vi vet.

Bild från Bokus.

Bok blir film!

Läser på Bokhora att en av våra böcker vi läst i bokcirkeln blivit film. Det är Murakamis bok Norwegian Wood som filmatiserats. Vore kul att se den om och när den går upp på svenska biografer!

I Japan har den tydligen premiär idag, men det är lite långt att åka ända till Japan för att se den...

Girl Power vers. Boy Power?

Jag sitter och skriver på en artikel om flickor och forskning om flickor för Nerikes Allehandas räkning. Funderar över begreppet Girl Power som jag ska diskutera i texten. Kan inte riktigt komma överens med mig själv om vad jag tycker om begreppet som sådant. Å ena sidan står det för en stärkande attityd (empowerment har ingen riktigt bra motsvarighet i svenskan), å andra sidan glättigt, ganska tomt och innehållslöst. Kommersialiserat. Kanske har begreppet förlorat sin sprängkraft och ursprungliga innebörd med hjälp av marknadskrafter och poptjejer som Spice Girls?

Kommer på mig själv med att tänka på vad Boy Power skulle stå för och om det skulle kunna användas. Men det låter ju absurt. Eller?

Vad ska ni läsa under jullovet?

Nu blir ju inte lovet så märkvärdigt långt för oss förvärvsarbetare. Helgerna har placerat sig så nesligt så att vi får jobba fram till torsdaglunch, vara lediga över helgen och sen snällt vara på plats på måndagmorgon igen. Men jag tänker ta ut lite lästid. Plöja några nyttiga godbitar (en motsägelse, nyttig och godbit, jag vet!). Och nu är min fråga: har ni några tips? Gärna på ungdomsböcker! En bok jag i alla fall ska läsa är Susanna Alakoskis håpas du trifs bra i fengelset.

Bild från cdon

Filmtips: Hur kunde hon leva som om det inte fanns

Här kommer ett filmtips som inte direkt rimmar julefrid. Men det är en viktig och stark film och den bör ses av så många som möjligt, tycker jag.

Det är en dokumentär film om Lillemor som vid 20 års ålder blir smittad av hiv när hon är au pair i Frankrike i mitten av 80-talet. Efter att hon kommit tillbaka till Sverige och fått beskedet lämnar hon sin hemort i Norrland och flyttar rakt söderut till Skåne. Där börjar förträngningsmekanismerna sätta in. Hon börjar leva som om hiv inte fanns. När bromsmedicinerna kommer 1996 tar hon dem. Hon är frisk och stark. Hon skaffar man, barn, villa, karriär. Sin stora hemlighet talar inte om för någon. Enbart hennes familj i Norrland vet.

Så en dag rasar allt samman, hemligheten uppdagas. Lillemor blir polisanmäld av sin numera före detta man. Hon får tillbringa två och ett halvt år i fängelse och mister vårdnaden om barnen. Varken mannen eller barnen är smittade.

Den här filmen berättar hur det gick till. Hur det kunde hända. Hur en ung flicka får ett så svårt besked att hon inte kan hantera det på något annat sätt än genom total förträngning. Hur en mamma tyst och envetet norrländskt älskar och stöttar sin dotter genom allt, även när hon får köra henne till fängelsegrinden. Hur Lillemor bryter ihop gång på gång. Men också om hur hon segar sig upp, tar sig vidare. För barnens skull.

Så, hur kunde hon leva som om det inte fanns? Är hon ett monster?

Filmen ger oss inga glasklara svar, den berättar och ställer indirekt djupt existentiella frågor. Det är en viktig film.

Bilden är hämtad från RFSU:s hemsida. Filmen finns att köpa och hyra på te.x. Lovefilm.se.

Vad håller jag på med?

Ja, inte läser jag skönlitterära böcker i alla fall! Den här hösten har jag faktiskt ägnat en hel del lästid åt facklitteratur inom mitt yrke. Så dödligt trist och torrt! Rapporter, uppsatser, pm, samlingsvolymer om bibliotek, bibliotekarier, biblioteken och framtiden och så vidare och så vidare. Men varför i herrans namn då? Får jag inte nog på jobbet?!

Hm, ja ibland kommer man väl liksom till vägskäl i livet. Jag har nog under en längre tid haft en ambivalent inställning till mitt yrke. Är det det här jag vill hålla på med? Är det rätt för mig? Finns det inte något jag är bättre lämpad för?

Sen tror jag att jag insåg att jag tycker för mycket om mitt yrke för att låta det gå och bli slentrian, tristess och meningslöst tidsfördriv. Så jag valde att borra mig lite djupare. Komplicera, ge mig själv något att fundera på, mata odjuret med kunskap.

Har det fungerat? Kanske för tidigt att säga något gjutet om det. Men plöstligt (plöstligt?!)känner jag mig stabilare, tryggare och mer viss om att jag ska fortsätta, att det finns något mer för mig att hämta i min profession. Samtidigt lite lätt svindel när jag inser hur omfattande yrkesområdet är. Summa summarum: ambivalensen har fått sig en törn.

Läsplatteri-plattera!

Jag har blivit med Läsplatta! Nämligen en Iriver Story. För tillfället håller jag på att knappa och pilla lite med den för att lära mig använda den. Jag hittade bland annat den här youtube-filmen som är hyfsad informativ. Än så länge har jag bara lånat en bok från Örebro Stadsbibliotek för att testa att läsa. Det var lite halvklurigt att låna boken via katlogen på nätet eftersom jag inte hade Adobe Digital Editions installerat, men det var bara att klick klick klicka lite så tjoff var filen i datorn. Sedan kopplade jag ihop datorn med läsplattan och drog över filen till Irivern. Busenkelt tycker säkert den som kan, men för mig som aldrig lyckas med att läsa beskrivningar (speciellt över tekniska prylar) så är det trial and error som gäller... men efter lite pill så funkade det. Nu är det bara att börja läsa! Att läsa på skärm är inte någon större skillnad egentligen tycker jag. Själva texten är ju densamma, det är bara formatet som är annorlunda. Den stora skillnaden tycker jag är att det inte är ett uppslag man har framför sig, utan en sida i taget och att man inte rent fysiskt kan se att man läst halva boken, bara att man är på sidan 148 av 435, men man vänjer sig nog.

Att föda ett barn

Jag borde ha läst Erica Jongs Rädd att flyga till nästa veckas träff med Flickvännerna, men istället fastnade jag i Kristina Sandbergs Att föda ett barn. Nu måste jag nästan motvilligt försöka ta mig ut ur det sena 1930-talets Örnsköldsvik för att ta mig in i Jongs 1970-tal med knapplösa knull och psykoanalys, men kanske är bara Jongs frigjorda 70-tal en naturlig förlängning av Sandbergs 30-tal och beskrivning av oönskade graviditeter, unga blivande mödrar som måste skämmas för att de "släppt till" för tidigt och råkat i olycka, som tvingas till kärlekslösa äktenskap för att slippa föda oäkta barn...?

Kristina Sandberg skriver inlevelsefullt och låter en tydlig allvetande berättare läsaren ta del av 20-åriga Majs möte med den betydligt äldre och frånskilde Tomas. Och hur något som hon egentligen inte vill, men bara händer, leder till ett äktenskap och en modersroll som hon inte är redo att ta sig an. Majs osäkerhet för sig själv, sin kropp, hela sitt liv blir oerhört tydligt i Sandbergs roman. Det blir nästan svårt att läsa emellanåt. Hon är så osäker, så utsatt, vill göra allting rätt för att passa in som maka och mor. Sandberg bygger upp handlingen så att väntan på barnet, den alltmer oformliga kroppen, graviditetsbesvären, längtan att passa in i den nya familjen, svärmors förväntingar på den nya unga svärdottern, allt smälts samman i sammandragningarna i den kliniska förlossningssalen där Maj behandlas som ett djur som förbereds för slakt. Man kan nästan känna hennes ångest när det går upp för henne att barnet inte kommer att födas genom att linea nigra spricker upp och magen öppnar sig, utan att barnen ska komma från ett ställe på kroppen som inte ens har ord för.

Att Kristina Sandberg inte är Augustprisnominerad för den här starka skildringen är för mig en gåta. Språk och handling får mig att tänka på bland annat Kerstin Ekman och jag känner nästan en motvilja att ta mig ut ur handlingen och in i en annan. Sandberg gestaltar och levandegör så påtagligt att det är svårt att värja sig mot både ilskan över hur illa Maj behandlas och samtidigt ömheten och de trevande försök trots allt både hon och den ofrivillge maken gör för att närma sig varandra. Trots det och trots den stora ingifta släkten och den stora gemenskapen, alla släktkalas, julfiranden, kafferep och "fira sommarnöje" så är ensamheten så stor så stor. Och man känner ensamheten och frustrationen, och man känner utsattheten och ångesten och trots det mörka vill jag läsa mer och mer och mer...

The Girl Effect: The Clock is Ticking

Jag tycker detta är en så fin video - med ett gripande och viktigt budskap dessutom!

RSS - I love you!

MEN, jag läser faktiskt en massa bloggar! Jag älskar bloggar, särskilt de jag läser för jobbets räkning. Jag lär mig så otroligt mycket, blir så inspirerad, nyfiken, ganska avundsjuk och peppad av att läsa bloggar som handlar om pedagogik, lärande, sociala medier och bibliotek, oftast allt i ett!

Jag återkommer med i ämnet!

Gästblogg!

Idag gästbloggar jag om bokbloggar på Peter Alsbjers blogg.

Jag var en bokslukare

Jag var en bokslukare i åldern 12 - 17. Då läste jag Borta med vinden, John Irvings böcker, Göran Tunström, Harlekinromaner, Mor gifter sig, Grottbjörnens folk, serien om Isfolket och mycket mer. Hög och lågt, kors och tvärs.

Så läser jag inte längre. Nu släpar jag hem böcker från jobbet. Och släpar tillbaka dem igen. Ofta olästa. Att vara omgiven av böcker varje dag är lite av en stressfaktor för mig. Det finns så mycket, så mycket som är fantastiskt och storslaget och alldeles, alldeles underbart - att jag blir alldeles matt. Ungefär som någon som står och lagar mat hela dagarna inte är jättesugen på att laga mat när han eller hon kommer hem. Men mat kan man ju köpa! En bok läser inte sig själv!

Läsning är som en konstart jag en gång ägnade mig åt men som jag nu känner mig lite valhänt inför.

Jag saknar mina läsupplevelser! Det är tur att bokcirkeln "tvingar" mig till läsning. Snart reser jag till en varm plats i en vecka. Då ska jag närma mig min gamla konstart. Just nu ligger Just Kids av Patti Smith på nattduksbordet. Och jag har faktiskt öppnat den och börjat läsa. I smyg.

Bilden från cdon.se

August!

Igår presenterades Augustprisnomineringarna. Jag tycker jag läser ganska mycket och har hyfsat koll på bokutgivningen, men jag måste erkänna att det är en hel del böcker och författarnnamn som jag nog missat. Börjar Augustpriset bli som Nobelpriset, fullt av okända namn, eller är det jag som är ovanligt ouppdaterad? Visst Sigrid Combüchen, Sara Stridsberg och Magnus William-Olsson har jag hört talas om, men inte läst, även om jag stått och hållt i Sara Stridsbergs Happy Sally från 2004. Combüchen har jag hört och sett i diverse kulturella kulturprogram på teve och inte direkt blivit lässugen på. Tyvärr. Förutom dessa för mig kända namn är Johan Jönsson, Peter Törnqvist och Magnus Florin nominerade. Möjligen är ett skäl till att de för mig är obekanta att jag inte är så hemma på lyrik.
I fackboksklassen är det ännu klenare med min bokkännedom. Här har jag åtminstone hängt med lite i förhandssnacket och är lika förvånad som DN att inte nya Palme-biografin (årets jag-önskar-mig-i-julklapp-bok) Underbara dagar framför oss av Henrik Berggren finns med. Annars finns det enbart en bok som jag känner till: Cocaina av Magnus Linton - och det är förmodligen för att den är ganska efterfrågad och eftertraktat på mitt jobb...
Nog borde jag känna till fler nominerade än Eva Lindström i barnboksklassen,, men många av de nominerade verkar vara ungdomsförfattare, och här hemma har vi precis bara börjat så smått med kapitelböcker. Lindströms böcker är inga som mina barn någonsin självvalt lånat hem, men jag misstänker att hon liksom Combüchen förmodligen kommer att vinna Augustpriset för lång och trogen tjänst. Eller vad tror du? Känner du till någon av de nominerade böckerna, eller har kanske till och med läst någon/några av dem? Berätta!

bokhelg med bokkonsumtion och bastu

Helgen som gått har varit en riktig bok- och läshelg för min del. Jag lyckades med bedriften att först läsa klart en av de sämsta böcker jag någonsin läst: Strindbergs stjärna av Jan Wallentin. På facebook blev mitt omdöme: "VARNING VARNING VARNING! Den här boken var så dålig att jag inte ens kan sträcka mig till att sätta en (1) stjärna på den. Språkligt sett är han riktigt duktig, men om man har en talang att använda språket borde man se till att använda den talangen till något bra - och inte något mischmasch av fantastiskt smäck med övernaturliga inslag som bara blir löjliga. Nä, riktigt riktigt uselt. Det enda som var bra förutom språket var de två tre första kapitlen som var klaustrofobiskt spännande, men sedan spårade det ur, och det med råge!" Förutom "fantastiskt smäck med övernaturliga inslag" så var det en hel del historiska konspirationsidéer. Nä, så hypad som denna bok/författare har varit borde jag väl ha dragit öronen åt mig, men tyvärr insåg jag mitt misstag för sent. Och VARFÖR läser man då klart en bok som man så uppenbarligen tycker är skit (på ren svenska)? Tja, nyfikenheten i att veta hur allt hänger ihop trots allt. Jag kan väl inte direkt påstå att jag lusläste vartendaste ord, utan det var nog mer textkonsumtion det handlade om...

Förutom denna hemska läsupplevelse läste jag Bosse Löthéns omskakande bok Jag älskar den pojken. Den läsupplevelsen var hemsk på sitt sätt eftersom det handlade om en jobbig uppväxt och ett mycket utsatt barn. Efter alla dessa hemskheter påbörjade Gretelise Holms Ministermordet, en ganska lättsmält dansk kriminalhistoria. Det kan nog vara lagom innan jag börjar på nästa bokcirkelbok att bita i!

Förutom alla dessa böcker hann jag med att umgås med svärföräldrarna, äta och dricka gott, basta skönt och till och med slänga mig i Vänerns 10-gradiga vatten två gånger. En riktigt skön helg med andra ord!

Bilden lånad från Bokus

Om man inte orkar...

...läsa hela boken, dvs den där klassikern man borde ha läst och borde veta vad den handlar om, så kan man kolla i "80 romaner för dig som har bråttom" av Henrik Lange. En mängd klassiker presenteras i serieform, en sida och högst fyra rutor bild och text. Fantastiskt roligt och slående att allt det väsentliga och storyn ryms på fyra rutor!

De som inte hann med förra veckans bokcirkelbok Strändernas svall, kunde ha hängt med i historien genom att läsa Langes version av Homeros Odyseen.

Honom har jag inte läst

Mario Vargas Llosa - årets Nobelpristagare i litteratur.

Kväver en gäspning av trötthet som sköljer över mig inför det här priset och den mediala (och kommersiella) dignitet det ändå har.

Skulle det här priset göra folk mer intresserade av litteratur? Jag tror att J K Rowling och Stephanie Meyer gjort mer för litteraturintresset i världen än alla nobelpristagare tillsammans. Så folkligt och populistiskt? Kanske det. Jag tycker bara att Nobelpriset okritiskt hyllas som ett fantastiskt pris.

Är det det? Är det ett fantastiskt pris? Och om det inte är det, då kanske vi ska se det som ett pris, vilket som helst och inte Nobelpriset sagt med förundran och beundran och vördnad.

ett nobelt pris

Om man har vägarna förbi Örebro stadsbibliotek eller något av stadsdelsbiblioteken i Haga, Markbacken eller Vivalla imorgon kl 13 kan man följa Svenska Akademiens tillkännagivandet av årets pristagare på storbildskärmar. En kul happening helt enkelt! Läs mer här.

Spekulationerna i år verkar (som vanligt) handla en hel del om Adonis och Tomas Tranströmer. Flera kulturjournalister tar upp att det minsann inte är någon renodlad poet sedan 1996 som fått priset, då polskan Wislawa Szymborska fick hämta medaljen ur kungens hand. (Ja, jag fick googla namnet för att få rätt svung på stavningen...). Huruvida det blir en poet i år eller inte ska jag låta vara osagt. Däremot kan jag nästan svära på att jag (som vanligt) kommer att säga: Vem?

Hon får inte Nobelpriset

En författare jag läser nu och som definitivt inte kommer få Nobelpriset i litteratur är Erica Jong, Förföra demonen. Det är en biografi över hennes författarskap.

Vilken häftig kvinna och en mycket underhållande bok! Hon skriver om sina tillkortakommanden (rattfylla, rättsliga tvister om manus, skilsmässor, drogproblem inom familjen) och om sin stora framgång Rädd att flyga och hur hela hennes karriär har präglats av den succé den boken gjorde när den kom på 1970-talet.

När Jong gästade Skavlan häromveckan pratades det om boken (Fear of Flying) och att den innehöll så mycket sex. I alla fall enligt Skavlan och Aschberg (vad nu Robban gjorde han där?!). Men Mona (Sahlin) hävdade försynt men klarsynt att den handlar om kvinnor och hur vi lever våra liv, eller hur vi kan leva våra liv.

Ja, Mona har rätt, anser jag som läste Rädd att flyga för bra många år sen. Och även Förföra demonen handlar om, inte bara Erica Jongs liv, utan också om hur skapande kvinnor lever sina liv. Hon skriver om författarskapets våndor och skapardemonen.

Jag älskar den här typen av bakom-kulissernabok, upptäcker jag. Någon som har tips på någon annan smaskig biografi jag kan ta mig an?

Äntligen!!! Eller...?

På torsdag kommer Svenska Akademien genom den ständige sekreteraren Peter Englund att presentera årets nobelpristagare i litteratur. Frågan är om vi kommer göra en Gert Fylking och ropa "Äntligen!" eller om det blir en total surprise som förra året när Hertha Müller fick priset... Vad säger spekulationerna, vad tror du, vem blir det i år?

Bilden på Fylking lånad från herrfotboll.se

Vill lära mig massor!

Idag har jag varit i Västerås på Mälardalens högskola på en kickoff för Vässade 13 saker, en kurs i sociala medier, nyttan med allt google har att erbjuda med mera, med mera. Tror det kan bli mycker matnyttigt och har gett mig sjutton på att genomföra detta! Även om det innebär självstudier på distans - vanligtvis en garanti för att jag ska ge upp snabbare än kvickt. Och många med mig, distansstudier är en typisk avhoppargrej. Motivationen tycks försvinna som en löning när man blir lämnad på egen hand. Men nu är jag motiverad till tusen!

Dagen avslutades med testkörning i Adobe Connect. Lite festligt med 20 bibliotekarier som sitter o ropar hallå till varandra samtidigt som man ser varandra i en webbkamera och hör varandra i hörlurarna!

Anna-Stina från Regionbibliotek Stockholm höll i en genomgång som var mycket inspirerande! Hon driver den alldeles utmärkta bloggen Bibliobuster. Nu är det bara några timmars sömn, sen kan jag åka till jobbet och kolla in kursmaterial!

Jag erkänner...

... att jag är dålig på att läsa så kallade klassiker, och det finns många som jag skulle vilja läsa, men liksom aldrig kommer mig för att göra. Därför är jag glad att en av Flickvännerna föreslog att vi skulle läsa Eyvind Johnsons Strändernas svall till nästa bokcirkelträff. Då fick jag liksom en anledning att göra det. Visserligen har jag läst den en gång i början av 1990-talet då jag läste litteraturvetenskap på dåvarande högskolan i Örebro, men det var kul att läsa den igen utan de litteraturvetenskapliga glasögonen på. Ofta har man nog mer respekt för den typen av böcker än vad man borde ha, för när man väl läser är det inte så avskräckande. Tycker jag! Snart får jag nog utmana mig själv på att läsa Selma Lagerlöf. Det är dags för mig att komma ut ur garderoben och erkänna - jag har aldrig läst något av Selma.

Where do we go now?

Jaha. Det här valet tog lite musten ur mig. Vet inte vad jag ska skriva om. Böcker? Just nu läser jag lite förstrött Engångsligg och någon som heter Josefin någonting. Noterar att boken har samma layout som Lisa Bjärbos Det är så logiskt... Blogginspirerat, skulle jag nog säga. Lånade också Vinteräpplen av Josefin Sundström. Så nu vet ni det.

teater, någon?

Någon som vill gå på teater?

Calypso

Eftersom vi läser om Odyssevs i Strändernas svall just nu, kanske denna låt med Suzanne Vega kan vara passande...

Härligt ärlig 17-åring

Dottern kommer in och frågar om jag kollar på politikerdebatten (äh, vänta, borde inte jag som mamma tycka att dottern ska hänga med i politiken, inte tvärtom?!).
"Nä", svarar jag frånvarande (jag hänger på facebook).
"Jan Björklund ser lite ut som en seriemördare", säger hon.
"Haha", skrattar jag och förstår precis vad hon menar. Precis. Det är något med blicken.
"Och Fredrik Reinfeldt ...(censur). Mona Sahlin ser ut som någon som jobbar på kommunen och Lars Ohly som en 20-talsgangster. De enda som ser ut som politiker är Maria Wetterstrand, Göran Hägglund och Maud Olofsson."
17-åringar, härligt ärliga!

Kampen om tiden

Jag brukar hålla koll på och läsa ett gäng bokbloggar med jämna och ojämna mellanrum. Jag tycker personligen att jag är en ganska snabb läsare som tar mig igenom ganska stora mängder text på kort tid - om det behövs. MEN, när jag läser om andra läsare och om hur många böcker de läser så undrar jag ibland om mitt dygn har färre antal timmar än andras!? Eller hur bär folk sig åt egentligen? Visst, förutom ett heltidsjobb, kollar jag lite på tv, tränar lite då och då, tar hand om min familj, lagar mat, diskar och allt sånt där som ingår i det konstiga ordet "livspusslet", försöker jag läsa alla de där böckerna som jag vill, men hur jag än bär mig åt så får jag inte till det. Jag försöker läsa i alla möjliga och omöjliga situationer: läsa i soffan medan teven står på, vid spisen när jag gräddar pannkakor, på toaletten. Tyvärr kan jag inte läsa i bilen (förutom ljudböcker) eftersom jag blir åksjuk, annars skulle det gå att hitta lite lästid även fram och tillbaka till jobbet. Vid läggdags kan det bli en och annan sida, men oftast är man ju så trött att det sällan blir några längre läspass. Hur sjutton ska man hinna läsa allt man vill?

Var / När / Hur läser du?

Bilden lånad från Aftonbladet

Stackars Eyvind!

Ja, stackars Eyvind och hans Strändernas svall som vi ska läsa till nästa träff med Flickvännerna. Han verkar ha satts på undantag i de flesta flickhem om man får tro inläggen på Facebook. Ligger och samlar damm på mitt nattduksbord, i alla fall. Jag tröstar mig med att jag läste Strändernas för fyra år sen. Och jag tyckte verkligen om den!

Var på Stadsbibblan i dag och hittade en bok jag visst måste skynda mig att läsa, 40 minus av Pernilla Glaser. Någon som läst boken eller som läst Glaser?

Bilden från Bokia.

Så vad tyckte jag?

Har nu skummat mig igenom Gilla läget som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Nja, är min kommentar. Väldigt mycket amerikansk idéhistoria som inte kändes relevant från min hörna av världen att tugga i mig. Väldigt mastigt, helt enkelt. Men slutklämmen är ju fin: att inse att världen är en ganska farlig och hemsk plats, men att man ändå kan vara ganska nöjd. Men absolut inte positiv. Typ.

Romaner i New York

I oktober drar jag till the big apple - underbara, härliga New York! För att börja uppladdningen, riktigt ställa in mig på atmosfären i staden, vill jag läsa böcker som utspelar sig i just New York. Så, har ni några tips?

fjärrlåneförfrågan...

Undrar om man kan fjärrlåna den här boken?

And the winner is!

Ok. Jag ska erkänna det. Jag ÄR en matnörd. Jag ÄLSKAR att kolla på matprogram på TV. Jag läser massor av kokböcker! Men, det finns en kokbok som jag skulle vilja utnämna till kokböckernas kokbok. Nämligen Annas mat av Anna Bergenström.

Så inledde jag min presentation igår på workshopen vi var på i Strängnäs, Och där har ni också avslöjandet på vilken bok jag lade ut en ledtråd till häromdagen. Alltså inte Anna, Hanna och Johanna. Den boken har jag inte läst.

Vilken häftig dag det var! Vi kastade oss ut i att göra bort oss, leka och vara kreativa. Vi testade på att var högstaus människor och lågstatusmänniskor. Vi ett tillfälle var jag en skottkärra!

Och den skrytiga presentationen om att jag skulle vara en matnörd och en auktoritet på kokböcker, den kom först efter att vi ägnat hela dagen åt att vara fega och modiga och fått en massa bra råd och tips på vad du ska tänka på när du ska prata inför en grupp människor.

Vi var i en jättefin lokal, utställningslokalen på Multeum i Strängnäs som ligger vackert med utsikt över stora träd och vatten. Väl värt ett besök! Den 12 november är det SM i bokberättande. Blev faktiskt lite sugen efter gårdagen!

Om Annas mat skulle jag kunna skriva -hm, ja ett helt blogginlägg, så det får det bli vid ett annat tillfälle!

Tonårskärlek...

Just nu är jag starkt inne på att läsa om tonårsförälskelser. Vet inte varför, har bara fastnat för det. Tog hem några böcker från bibblan i somras som var tänkt som jobbläsning, men de blev liggande. Sen hörde jag att Johanna läst samma böcker och gillat dem, vilket fick mig att ta fram dem.

Två av böckerna är Sonya Sones Vad mina vänner inte vet och Vad min flickvän inte vet. De är ovanligt nog skrivna som dikter, i alla fall till formen, men inte i rim utan sammanhängande meningar som följer på varandra. Det som jag tycker är så bra är den avskalade formen, hon har bara tagit med det absolut viktigaste, och ändå lyckats fånga känslan så bra. Man känner verkligen hur huvudpersonerna känner när de är nyförälskade. Hon har ett väldigt självklart sätt att uttrycka sig.

Som gymnasiebibliotekarie läser man ofta ungdomsböcker för att man ska, för att hålla koll. Det är oftast okej, men ger kanske inte så mycket. Ibland kan man få en aha-upplevelse av att det är så BRA! Så var det den här gången.

Bilderna är hämtade från www.bonniercarlsen.se

Ledtråden är Anna

I morgon ska jag till Strängnäs och lära mig lite om presentationsteknik och hur man blir bra på att berätta om böcker. Sånt kan ju en bibliotekarie ha nytta av!

Nu för tiden är jag inte längre nervös när jag ska prata inför publik, men väldigt ofta tycker jag att jag inte har så mycket att säga. Usch!

Vi har fått i uppgift att förbereda en fyraminuterspresentation av något vi tycker om, är engagerade i eller så. Hm. Vad blev det i mitt fall.? Jo, en bok. Originellt. Men det är en bok jag tycker sååå mycket om. Här kommer en ledtråd till vilken bok det kan vara: titeln innehåller namnet Anna. Fint va? Och jag heter ju Johanna...

Högre än alla himlar

Trots att jag mer eller mindre lovat mig själv att inte reservera fler titlar på biblioteket kunde jag inte låta bli när det gällde Louise Boije af Gennäs senaste bok Högre än alla himlar. (som är första delen i en planerad trilogi). Som tur är hamnade jag på plats 23 i kön, så det lär väl dröja ett tag. På DN på webben kan man läsa mer om boken.

Någon mer än jag som missade säsongens första Babel i torsdags? I programmet presenteras Louise som Sveriges mest utskällda författare...

Bilden lånad från Bokus

Gilla läget!

Just nu ligger två böcker på mitt nattduksbord: Strändernas svall av Eyvind Johnson, som vi läser i bokcirkeln. Och Barbara Ehrenreichs Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande. Maffig titel! Har precis börjat, men jag gillar hur hon går till attack mot det positiva tänkandet som en mirakelmetod mot allt elände i världen.

Är vi inte mer eller mindre indoktrinerade med idén om tankens kraft? Att den som inte tänkt tillräckligt positiva tankar liksom får skylla sig själv om det går åt helvete?

Bilden är hämtad från SR:s hemsida.

vad vi är och inte är

Det kan ju hända att någon undrar lite över namnet på bloggen (och bokcirkeln) och varför vi kallar oss Flickvännerna. Som det står i presentationen kommer det från den första boken vi läste tillsammans, Flickvännen av Karolina Ramqvist. Nu kanske du som läst den eller hört talas om den undrar om vi också är ett gäng gangsterbrudar eller rättare sagt bihang till kriminella killar - som tjejen i boken. Svar: Nej. Namnet Flickvännerna är lika enkelt förklarat som Pippi Långstrump förklarar för Prusselusskan när hon vill att Pippi ska flytta in på barnhemmet. Pippi säger: "Jag är ett barn och det här är mitt hem. Alltså ett barnhem." Vi säger: "Vi är flickor och vi är vänner. Alltså Flickvänner." Så enkelt är det.

På bilden: Bonnie & Clyde, lånad här

Var är kvinnorna?

När jag gjorde min praktik som lärare i en gymnasieskola under mitten av 1990-talet blev jag tilldelad en mentor, en manlig historielärare i den äldre generationen, med en ganska speciell historiesyn. Han ansåg att svensk historia och folkets historia var ointressant och lika gärna kunde hoppas över. För honom var Sydamerikansk historia och krigshistoria fascinerande. I hans historia fanns hjältar och modiga män, revolutionärer och presidenter, viktiga årtal och kungar som dog. Behöver jag säga att i den historia han förmedlade saknades folket, kvinnorna och barnen? I den mån de nämndes, skämtade han om feminister och drog vid något tillfälle även bögskämt! Det var inte lätt att ifrågasätta och komma med nya idéer och perspektiv för en ung och grön lärarstudent…

När eleverna i årskurs 3 skulle skriva en uppsats fick de välja mellan att skriva om uppfinnare eller upptäckare. Uppgiften var att skriva om ”viktiga personer i historien.” Den gamle läraren hade listat kanske femtio namn inom vardera kategorin. Bland upptäckarna – ingen kvinna. Bland uppfinnarna – en kvinna – Marie Curie förstås. Vilken historiesyn! Inte bara orättvis utan stick i stäv med skolans värdegrund och gymnasiets läroplaner.

I dagarna publicerade DN ett upprop av tjugotvå kulturarbetare och forskare som ifrågasatte urvalet av klassiker i den av Kulturrådet finansierade bokserien ”Alla tiders klassiker”. I serien (som riktas till gymnasieelever i syfte att introducera klassiker inom litteraturen) kunde forskarna notera att nästen enbart manliga författare lyftes fram och att kvinnorna var snabbt räknade: ”Bland författare valda före 2006 är 40 av 196 kvinnor” och ”Påfallande är också att inga kvinnor finns representerade före 1800!”. Budskapet i debattartikeln är att även flickor måste få se sitt kön representerat i den viktiga litteraturen liksom i historien. På samma sätt är det viktigt att alla elever får ta del av hela historien – inte enbart den som handlar om män som krigat, bestämt, synts och hörts mest!

Ett första inlägg...

En spontan tanke och idé blev först bokcirkeln med namnet "Flickvännerna" Nu har vi gått och blivit med blogg! För enkelhetens skull behåller vi namnet även på bloggen. Vi kommer att vara ett gäng skribenter som kommer att skriva främst om böcker, läsning och litteratur - men jag kan nästan lova att det kommer att bli en hel del annat också... The Sky is the Limit! (typ)
VÄLKOMNA!