Jag hade en fröken på mellanstadiet. Hon var en så bra fröken. Hon var rättvis. Hon lyssnade på oss. Hon var bra på att lära oss saker. Hon var närvarande. Ibland hade hon en blåtira. Ofta blåmärken på kroppen. Det såg vi tjejer eftersom hon alltid var med på gympan och bytte om och duschade tillsammans med oss. En gång förklarade hon en blåtira med att hon varit på dans och fått en armbåge i ögat. Hon hade en pärm med en dekal med texten Stop Violence Aganist Women.Jag tänker på min fröken när jag läser antologin Lyckliga slut - sjutton berättelser om vardagsvåldet. I den här boken berättar sjutton kvinnor om vardagsvåld, misshandel, fysisk och psykisk, långa plågsamma svartsjukerelationer, smockor som nockar, våldtäkter och hårda nyp.
Jag tänker på hur intet ont anande vi skolungar var. Och jag undrar om de vuxna förstod. Jag tänker på maktlösheten och hur lite vi vet.
Bild från Bokus.
