Jag hade en fröken på mellanstadiet. Hon var en så bra fröken. Hon var rättvis. Hon lyssnade på oss. Hon var bra på att lära oss saker. Hon var närvarande. Ibland hade hon en blåtira. Ofta blåmärken på kroppen. Det såg vi tjejer eftersom hon alltid var med på gympan och bytte om och duschade tillsammans med oss. En gång förklarade hon en blåtira med att hon varit på dans och fått en armbåge i ögat. Hon hade en pärm med en dekal med texten Stop Violence Aganist Women.Jag tänker på min fröken när jag läser antologin Lyckliga slut - sjutton berättelser om vardagsvåldet. I den här boken berättar sjutton kvinnor om vardagsvåld, misshandel, fysisk och psykisk, långa plågsamma svartsjukerelationer, smockor som nockar, våldtäkter och hårda nyp.
Jag tänker på hur intet ont anande vi skolungar var. Och jag undrar om de vuxna förstod. Jag tänker på maktlösheten och hur lite vi vet.
Bild från Bokus.
Bra skrivet, Johanna! Jag blir nyfiken på att läsa boken, men jag tycker att det är så jobbigt att läsa om sånt här. Även om jag vet att det är viktig läsning, men det känns så tungt.
SvaraRaderaLikaså har jag jättesvårt för att se på filmer med tema kvinnomisshandel. Det spelar ingen roll hur bra man säger att filmen är; jag vill inte se.
Jobbigt, är ordet, Annika. Men nödvändigt, tycker jag. Bara det att det finns ord som barnmisshandel och kvinnomisshandel.
SvaraRaderaSå mycket vi inte vet om varandra. Alla vi som vandrar omkring i korridorerna och ler avmätt mot varandra. Ska vi se allt? Eller får jag blunda när jag inte orkar mer? Det du, Shakespeare, det är DET som är frågan.
SvaraRadera