Några ord om en bok som haft sin hype

Jag plockade åt mig en bok som har haft sin hype, som "alla" redan har läst, som debatterats i Babel och på kultursidorna. Det är Hypnotisören, en deckare, skriven under pseudonymen Lars Kepler.

Nu, ett dygn efter att jag slagit ihop pärmarna kan jag säga att jag inte är direkt imponerad av hantverket. Våldet är osmakligt och ofta helt obegripligt. Avskurna nästippar, någon? Övervåld mot små barn? Är det sånt som ska till för att skapa en försäljningssuccé? Det är för många lösa trådar som knyts ihop slarvigt och klumpigt, det är för många vrickade typer, och de onda är så onyanserat onda att de till slut blir som seriefigurer

Att driva en story till bladvändarhets med hjälp av ett kidnappat, blödarsjukt barn är ett enkelt och effektivt knep. Det går jag på.

Den stora missen i den här berättelsen tycker jag annars är att de personer vi ska tycka om, fatta sympati för, älska, beundra och förundras över, det vill säga, huvudpersonerna, de lämnar mig utan något intresse. Jag blir inte nyfiken på vad det är för personer, vad som driver dem, varför de handlar som de gör. De känns lika intressanta som pappersdockor.

En recensent skriver att hon saknar människokärleken, Nessers djuplodande psykologi och omsorg om sina karaktärer. Jag håller med henne. Kepler spär på vår rädsla för varandra. Och det är dessa två faktorer som ger mig en taskig eftersmak efter att jag har läst Hypnotisören; bristen på kärlek och den stora dosen människofientlighet.

Och nu undrar jag förstås, ni som redan har läst boken, vad tyckte ni?