Nu vill jag se den däringa filmen om Idi Amin

Jag är otrogen mot Flickvännerna och ger mig i lag med en ny bokcirkel. Den består av en handfull stränga lärarinnor och då får den här slöfocken arslet ur vagnen och läser faktiskt de böcker vi förutsätts läsa för att föra vettiga diskussioner. Precis som i skolan, alltså. Lite djävla disciplin.

Nu senast läste och diskuterade vi En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru.

Vad förväntade jag mig då av denna bok. Jo. Att den skulle vara svårläst och dyster och att jag skulle få ett helvete med att ta mig igenom den. Blev det som jag förväntat mig? Nej.

Ok. Boken är inte munter. Det kan vi ju börja med att konstatera. Den är som en torr ökenfläkt. En är hungrig, törstig hela tiden boken igenom.

Huvudpersonen P, alltså vilka antiklimax han hela tiden råkar ut för. Utbildar sig till pilot i Grekland i slutet av 1960-talet. Strålande framtidsutsikter förutom att det är ganska så stökigt i hans hemland Uganda. Så tar han ett jobb som gör att han återvänder till Afrika, hamnar i förhör innehållande tortyr och sedan slussad till flyktingläger. Men hallå, kan det bli så här?

Det finns en hjärtskärande scen i boken, första natten P tillbringar i flyktinglägret. Han vaknar mitt i natten av en fruktansvärd smärta i örat. En stor termit har kraschlandat därinne och innan P får ut den därifrån tror både han och vi att han håller på att bli galen. När han äntligen lyckats få ut den sitter han i timmar och trevar med handen över sitt öra. Tillitetgjord. En enkel scen som symboliserar hela P:s liv.

Det finns en hopplöshet i boken som tar andan ur en. Och en inser förstås att P:s liv inte är unikt på något sätt. Att det finns tusentals och miljontals P som har stora drömmar, fantastiska framtidsutsikter. Men så kommer stormen och sveper bort allt över en natt.

Språket i boken är sällsynt vackert. Kristallklart, exakt, poetiskt och glidande. Ja, orden glider från det torra stampade golvet i P:s hydda i flyktinglägret och upp i den brännande blå och obärmhärtiga himlen.

Jag streckläste boken, i alla fall sista hälften. För den är spännande också.

Och den där filmen om Idi Amin måste jag leta reda på. Fylla ut den vita fläcken i min bildning. Forest Whitaker spelar huvudrollen.

Vakna flickvänner! Bloggen saknar er!

Oj, den här bloggen har visst sovit en söt törnrosasömn i ett par månader. Men nu när det är höst och bokläsandet har tagit fart ska vi väl kunna uppdatera den lite oftare.

Själv har jag plöjt böcker i hyfsat högt tempo den senaste månaden. Vadan detta? Jo, jag har ett nytt jobb och då vill jag ju visa vilken fantastisk bibliotekarie jag ändå är, så då blev det till att kavla upp ärmarna och fylla igen luckan med olästa ungdomsböcker. Läsa, läsa, läsa. Det har blivit en rejäl dos av Christina Wahldéns ungdomsböcker som kretsar i gränslandet mellan fiktion och verklighet. Vad jag tycker om några av hennes böcker kan ni läsa i bloggen Bokpärlan. Det blev Hungerspelen av Suzanne Collins, det blev något mediokert av Mats Berggren. Och det blev Kolka av Bengt Ohlsson.

Kolka är inte en ungdomsroman, men det är en fantastisk roman! Bengt Ohlsson kan verkligen krypa under skinnet på sina romanfigurer och göra dem mer osympatiska än man riktigt klarar av. I det här fallet är det en namnlös lettisk tjej vi får lära känna. Eller inte. Hon är nyinflyttad till England med sin pappa. De har flyttat in i pappans nya frus fantastiska slottsliknande hus. Där finns också en yngre dotter till frun. Den yttre handlingen är inte så intressant, det är allt som händer inom den här unga tjejen som gör boken så gripande. Att följa med i hennes medvetande är som att sätta sig i en kanot en sen kväll och glida iväg på det mörka vattnet. Det är mjukt och följsamt men mörkt och förrädiskt. Obehag och skönhet i samma andetag. Det är suggestivt, det är som ett foto med en stor mörkgrön gräsmatta med ett stort ruvande hus i skymningen.

Tjejen chattar i skumma nätforum och får kontakt med en figur som kallar sig Ensamvargen. Till honom utelämnar hon sin nya styvmor på ett mycket obehagligt sätt. Varför? Varför handlar den här flickan så slumpartat och ryckigt, så destruktivt. Varför är hon inte bara snäll och glad? Hon har ju fått det så bra, hon som kommer från onga-bongaland i Öster, hon som får folk att tänka på trafficking och surkål. Kanske just därför, kanske just därför.

Amanda Svensson recenserade Kolka i DN och skrev inledningsvis såhär:

"Det finns en skröna som kanske är en sanning om Morris­sey och det ryska popbandet t.A.T.u. När t.A.T.u gör en cover på Smiths-låten ”How soon is now?” får Morrissey i en intervju frågan vad han tycker. Han säger att han inte känner till bandet och får svaret att det är två lesbiska, ryska tonårsflickor. Han svarar: ”Well… deep inside, aren’t we all?”

Och jag tycker, precis som Amanda Svensson, att det där citatet passar in på romanen Kolka. Har vi välordnade och välanpassade och vuxna något att hämta i en missanpassad lettisk tonårstjejs märkligt mörka fantasier och medvetande. Vi kanske önskar att vi inte hade det. Men det har vi.

Klass, samhälle och arbete i Yarden

Nu har jag läst ut Yarden av Kristian Lundberg. Det är just en berättelse, som undertiteln anger. En berättelse om klass och samhälle och arbete. Om en resa från barndom till medelålder. Om det meningslösa i att flytta bilar från en yta till en annan. Inte en eller ens tio bilar, utan hundra, tvåhundra, femhundra bilar. Om kroppsarbetets monotoni, samma arbetsmoment som upprepas dag ut och dag in i årtionden. Städa, tvätta, lasta, packa, flytta. Om tankarna som flyter på under tiden, som en hemlig å under all ofrihet och tristess. Tankar som kommer och går.

Det är dyrt att vara fattig, konstaterar Lundberg, att behöva köpa enstaka bussbiljetter därför att man inte har råda att i ett enda svep lägga ut femhundra kronor på ett busskort, att betala höga räntor och förseningsavgifter, inkassokrav, ständigt ligga efter med räkningar.

Det är en berättelse om att växa upp med fem syskon och en schizofren mamma i en trerumslägenhet i Malmö.

Jag tänker på Lena Anderssons Var det bra så? när jag läser Yarden, den boken är ju också en uppgörelse med en uppväxt i ett Sverige som aldrig saluförs i glättiga kataloger. Miljonprogramssverige, fattigdomssverige, invandrarsverige. Mitt i 2000-talet.

Yarden är en vilsam berättelse, långsam och eftertänksam. Men den är inte balsam för själen.