störigt!

Jag kanske är petig, men jag kan inte låta bli att störa mig på saker i böcker som skulle kunna ha varit så enkla för författarna att få till på rätt sätt med aningens lite research. För ett tag sedan läste jag Kristina Ohlssons senaste deckare Paradisoffer - som är en förträfflig bok på alla sätt. Kom ihåg nu att jag sa att jag var petig, men jag kan i alla fall inte låta bli att störa mig på en passage i boken där poliser besöker en man i häktet för att göra ett spontant förhör och erbjuder honom cigg och röker tillsammans med honom. Det finns inget i handlingen för övrigt som tyder på att boken utspelar sig före första januari 2008, då faktiskt totalt rökförbud infördes inom Kriminalvården. Att röka i cellen tillsammans med polisen, nja? Eftersom jag på grund av jobbet har en viss insyn i svensk kriminalvård förstår jag ju att det vore omöjligt - och om inte omöjligt i alla fall oerhört opassande - men det kanske är okej för polisen att vara opassande och bryta mot kriminalvårdslagen? Konstigare saker har nog hänt.
Min deckarperiod har fortsatt och igår tog jag mig an del två i serien om profileraren och psykologen Sebastian Bergman, Lärljungen av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt. Här beskrivs en man som sitter på ett fiktivt fängelse. Det står inte vilken säkerhetsklass det är, men med tanke på mannens brott låter det inte som en öppen anstalt. Den här mannen har restriktioner så till vida att han inte har telefontillstånd till någon, men han har tillgång till internet. Eh? Låter jättekonstigt! Dessutom har han egen dator på cellen. Ännu mer jättekonstigt.
Jag skulle kunna skriva ännu mera konstigheter när det gäller Roslund & Hellströms deckare Tre sekunder, som till stor del utspelar sig i fängelsemiljö. Här är det ännu konstigare att det är så mycket felaktigheter eftersom författarna påstår sig ha egna erfarenheter på området.
Nåväl, trots allt är det välskrivna, spännande och läsvärda deckare (förutom Roslund & Hellströms böcker som jag verkligen inte gillar, usch!), men när det slarvas med sådana här detaljer, som ju faktiskt är ganska enkla att kolla upp, kan jag inte låta bli att undra vad mer som slarvats med. Jag får helt enkelt försöka tänka på att det bara är fiktion - och inte behöver vara på riktigt alls!

Mobilbloggertest.

Dagens läsning...

Läslust

Det var inte igår jag skrev ett inlägg här, så nu är det verkligen på tiden! (Det var så länge sedan att Blogger verkar ha ändrat på allt - så det återstår att se om jag lyckas publicera det här inlägget - om du läser detta har det med andra ord gått bra! Ha ha)
Den senaste tiden har jag plöjt böcker som aldrig förr. Jag antar att det har att göra med att jag hade semester Kristihimmelfärdsveckan. Framför allt har jag bestämt mig för att bara läsa böcker jag känner för - ingen måste-läsning alltså - och inte plåga mig att läsa klart något som inte är bra. Läslust är mottot helt enkelt!
Med ett undantag... Det blir ju en slags måste-läsning när det kommer till bokcirkelböckerna, men de har jag ju varit med och valt själv, så det räknas inte riktigt. Till nästa träff läser vi Henning Mankells Minnet av en smutsig ängel. För en gångs skull tror jag faktiskt att det finns stor chans att vi alla kommer att ha läst boken! (Det har nog aldrig hänt under hela vår bokcirkeltid på snart två år!)

Cirkeln och ungdomsböcker som trend?

Har ägnat helgen åt sträckläsning av ungdomsboken Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Är det bara jag som upptäckt ungdomsboken eller har ungdomsboken blivit en ny vuxentrend? Tänker framförallt på Hungerspelen, Twilightserien etc. Vad tro ni andra "spanare"?

feltolkning

Kollar snabbt av rubrikerna på DN innan jag släcker och klickar in på rubriken: "Sämsta låntagarna i klassen i Europa" Miljöskadad som jag är förväntar jag mig en artikel om skolbibliotek... Tji fick jag.

Trevlig helg på er!

Feelgood med mycket hjärta och smärta!

Vänskapsband av Elizabeth Noble är ett gott och värmande boktips i höstmörkret. Det är en feelgood-roman med mycket hjärta och smärta.

Vi får följa några människor som bor i ett hyreshus mitt i New York. Boken inleds i april, vår i New York, förväntningar och hög stämning ligger i luften. Eve och Ed Gallagher från England flyttar in eftersom Ed fått ett toppjobb på en firma. Eve känner sig en aning ensam och går med i trädgårdskommittén och träffar Violet, en elegant och bestämd äldre engelsk dam som blir hennes goda vän. Den perfekta Rachel med sina tre barn och maken David bor i huset, liksom Jason och Kimberly med dottern Avery som de kämpade länge och väl för att få. Charlotte och Emily, två mycket olika singeltjejer finner varandra och blir vänner. Den bortskämde slyngeln Jackson lever slackerliv i en av husets lägenheter, men när han ser Emily för första gången blir han hals över huvud kär och känner att kanske är det dags för en förändring i hans tillvaro.

Huset myllrar av människor och de blir mer eller mindre inblandade i varandras liv. Ibland blir det bra och ibland inte så bra. Vi får följa dem från april till januari, genom gassande New York-sommar och 4:e juli firande till höstlig Thanksgiving, Halloween och jul.

Det hinner hända mycket, äktenskap går i kras, kärleksförhållanden inleds, besvikelser och glädje. Och sorg. Boken bli faktiskt väldigt sorglig på slutet, men det är också då den blir som bäst, tycker jag.

Stilen i boken är varm och lättsam. Ibland kan jag tycka att karaktärerna är väl stereotypa och hela boken lite stiliserad, men det hör till genren. Den är ett perfekt tidsfördriv en kulen helg i november!

Vakna flickvänner! Bloggen saknar er!

Oj, den här bloggen har visst sovit en söt törnrosasömn i ett par månader. Men nu när det är höst och bokläsandet har tagit fart ska vi väl kunna uppdatera den lite oftare.

Själv har jag plöjt böcker i hyfsat högt tempo den senaste månaden. Vadan detta? Jo, jag har ett nytt jobb och då vill jag ju visa vilken fantastisk bibliotekarie jag ändå är, så då blev det till att kavla upp ärmarna och fylla igen luckan med olästa ungdomsböcker. Läsa, läsa, läsa. Det har blivit en rejäl dos av Christina Wahldéns ungdomsböcker som kretsar i gränslandet mellan fiktion och verklighet. Vad jag tycker om några av hennes böcker kan ni läsa i bloggen Bokpärlan. Det blev Hungerspelen av Suzanne Collins, det blev något mediokert av Mats Berggren. Och det blev Kolka av Bengt Ohlsson.

Kolka är inte en ungdomsroman, men det är en fantastisk roman! Bengt Ohlsson kan verkligen krypa under skinnet på sina romanfigurer och göra dem mer osympatiska än man riktigt klarar av. I det här fallet är det en namnlös lettisk tjej vi får lära känna. Eller inte. Hon är nyinflyttad till England med sin pappa. De har flyttat in i pappans nya frus fantastiska slottsliknande hus. Där finns också en yngre dotter till frun. Den yttre handlingen är inte så intressant, det är allt som händer inom den här unga tjejen som gör boken så gripande. Att följa med i hennes medvetande är som att sätta sig i en kanot en sen kväll och glida iväg på det mörka vattnet. Det är mjukt och följsamt men mörkt och förrädiskt. Obehag och skönhet i samma andetag. Det är suggestivt, det är som ett foto med en stor mörkgrön gräsmatta med ett stort ruvande hus i skymningen.

Tjejen chattar i skumma nätforum och får kontakt med en figur som kallar sig Ensamvargen. Till honom utelämnar hon sin nya styvmor på ett mycket obehagligt sätt. Varför? Varför handlar den här flickan så slumpartat och ryckigt, så destruktivt. Varför är hon inte bara snäll och glad? Hon har ju fått det så bra, hon som kommer från onga-bongaland i Öster, hon som får folk att tänka på trafficking och surkål. Kanske just därför, kanske just därför.

Amanda Svensson recenserade Kolka i DN och skrev inledningsvis såhär:

"Det finns en skröna som kanske är en sanning om Morris­sey och det ryska popbandet t.A.T.u. När t.A.T.u gör en cover på Smiths-låten ”How soon is now?” får Morrissey i en intervju frågan vad han tycker. Han säger att han inte känner till bandet och får svaret att det är två lesbiska, ryska tonårsflickor. Han svarar: ”Well… deep inside, aren’t we all?”

Och jag tycker, precis som Amanda Svensson, att det där citatet passar in på romanen Kolka. Har vi välordnade och välanpassade och vuxna något att hämta i en missanpassad lettisk tonårstjejs märkligt mörka fantasier och medvetande. Vi kanske önskar att vi inte hade det. Men det har vi.