Nu vill jag se den däringa filmen om Idi Amin

Jag är otrogen mot Flickvännerna och ger mig i lag med en ny bokcirkel. Den består av en handfull stränga lärarinnor och då får den här slöfocken arslet ur vagnen och läser faktiskt de böcker vi förutsätts läsa för att föra vettiga diskussioner. Precis som i skolan, alltså. Lite djävla disciplin.

Nu senast läste och diskuterade vi En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru.

Vad förväntade jag mig då av denna bok. Jo. Att den skulle vara svårläst och dyster och att jag skulle få ett helvete med att ta mig igenom den. Blev det som jag förväntat mig? Nej.

Ok. Boken är inte munter. Det kan vi ju börja med att konstatera. Den är som en torr ökenfläkt. En är hungrig, törstig hela tiden boken igenom.

Huvudpersonen P, alltså vilka antiklimax han hela tiden råkar ut för. Utbildar sig till pilot i Grekland i slutet av 1960-talet. Strålande framtidsutsikter förutom att det är ganska så stökigt i hans hemland Uganda. Så tar han ett jobb som gör att han återvänder till Afrika, hamnar i förhör innehållande tortyr och sedan slussad till flyktingläger. Men hallå, kan det bli så här?

Det finns en hjärtskärande scen i boken, första natten P tillbringar i flyktinglägret. Han vaknar mitt i natten av en fruktansvärd smärta i örat. En stor termit har kraschlandat därinne och innan P får ut den därifrån tror både han och vi att han håller på att bli galen. När han äntligen lyckats få ut den sitter han i timmar och trevar med handen över sitt öra. Tillitetgjord. En enkel scen som symboliserar hela P:s liv.

Det finns en hopplöshet i boken som tar andan ur en. Och en inser förstås att P:s liv inte är unikt på något sätt. Att det finns tusentals och miljontals P som har stora drömmar, fantastiska framtidsutsikter. Men så kommer stormen och sveper bort allt över en natt.

Språket i boken är sällsynt vackert. Kristallklart, exakt, poetiskt och glidande. Ja, orden glider från det torra stampade golvet i P:s hydda i flyktinglägret och upp i den brännande blå och obärmhärtiga himlen.

Jag streckläste boken, i alla fall sista hälften. För den är spännande också.

Och den där filmen om Idi Amin måste jag leta reda på. Fylla ut den vita fläcken i min bildning. Forest Whitaker spelar huvudrollen.

Främling!

Jag var 11 år 1983 när Carola vann den svenska melodifestivalen med Främling. Jag var en riktig schlagerfestivalnörd som barn (och är kanske fortfarande till viss del - även om jag tycker det är lite mycket med alla delfinaler och andra chanser hit och dit) och jag tror inte jag var ensam om att tycka att det var något magiskt över hela grejen när den här lilla kristna tonåringen kom och sopade mattan med alla andra artisterna. Att jag själv var aktiv inom kyrkan gjorde att det var extra kul att hon stod där med bibeln i högsta hugg. Carola har på sätt och vis alltid varit en del av min barn- och ungdom, även om jag föll ännu hårdare för de dansande deodoranterna bröderna Herrey som vann hela schlagerkonkarongen året efter. Jag har aldrig sett Carola live (däremot var jag i Brunnsparken och såg Herreys), och jag kan inte säga att jag följt henne speciellt ingående genom åren, även om man inte kan undgå vad som skrivits om henne i pressen.

Om Carola som artist - om fenomenet Carola - och industrin kring hennes person och karriär handlar Johanna Koljonen och Andreas Ekströms bok som jag precis spontanlånat och i princip sträckläst. Koljonen och Ekström skriver om personen Carola och om hur hon blev som hon blev och turerna kring hennes genombrott. Det är ingen auktoriserad biografi som Carola varit med och haft någon talan om, däremot har författarna intervjuat personer i hennes närhet. Allt från Bert Karlsson till en av hennes första sånglärare som följde henne genom hela skolgången. Hennes kristna tro, Ulf Ekman och Livets ord finns så klart också med. På sätt och vis handlar inte boken bara om Carola utan även mycket om tidsandan och nöjeskulturen, nöjesbranschen från tidigt 1980-tal och framåt. Mellan kapitlen serveras små anekdoter om fans som mött Carola i olika sammanhang, imiterat Carola, samlat på Carolaskivor och prylar. Det här är en välskriven och intressant bok som jag tror man kan ha stor behållning av även om man inte är ett stort fan av Carola och hennes musik.

Omvälvande och omskakande

Två bröder med respektive ska gå på restaurang och äta en god måltid. Paul är en vanlig före detta lärare som lever ett normalt medelklassliv och hans bror Serge är en populär politiker med ambitionen att bli Nedeländernas nästa premiärminister. Författaren Herman Koch leder läsaren genom hela Middagen genom att bygga upp handlingen från fördrinken, genom förrätt, huvudrätt, dessert och slutligen avec. Det är skickligt komponerat såväl språkligt som matmässigt och den fina dyra krogens meny beskrivs på ett så målande sätt att snålvattnet lätt rinner till när jag läser - även fast jag normalt sett inte ens gillar chevrén som Paul beställer till förrätt.

Som läsare är det lätt att känna sympati för brodern Paul när han beskriver den lite skränige, pompöse Serge. Ju längre kvällen går desto mer komplicerat blir det och ju fler rätter som serveras sällskapet desto skarpare blir tonen familjerna emellan. Kvällens sammankomst är inte bara ett trevligt sätt att umgås, meningen med träffen är att bröderna och fruarna ska ta tillfället i akt att diskutera en viktig familjeangelägenhet.

Herman Koch har skrivit en ruskig historia på ett kyligt och distanserat sätt. Språket är precist och ändå är målande beskrivet. Ämnet må vara förfärligt, men romanen är mycket skickligt uppbyggt och när jag vänder sista bladet i boken är jag överraskad och imponerad över den totala perspektivförskjutning författaren slänger rätt i ansiktet på mig.

Läsåret 2012

Senare hälften av 2012 har jag haft ett riktigt lässtimm. Det började nog egentligen under semestern när jag plöjde en och annan roman och sedan hängde det liksom i. Förutom att låna på bibblan jag arbetar på har jag utnyttjat servicen på mitt lokala bibliotek Haga riktigt mycket. I början av året lånade jag även en del barnböcker på mitt lånekort, men under hösten har barnen fått egna kort som de lånar själv på. Därför blir inte statistiken helt tillförlitlig, men när jag frågade bibliotekarien i mellandagarna hur många böcker jag lånat under året så visade det sig att det var hela 103 stycken. Får se vad det landar på nästa år när jag bara lånar till mig själv på kortet. Jag för annars ingen speciell statistik över vad jag läser och jag redovisar inte slaviskt exakt vad jag tycker heller. Om jag skriver om en bok så är det oftast en bok jag tyckt varit intressant eller bra, inte en som jag tycker är väldigt dålig, men det händer. Jag är lite allergisk mot långa raddor av topplistor så jag förvånar mig själv lite med detta inlägg genom att skriva om toppen, botten och årets överraskning (och årets konstigaste...).

Årets läsupplevelse nummer ett, ohotad, är Kristina Sandbergs uppföljare till Att föda ett barn, Sörja för de sina. Vad jag tyckte om den skrev jag om här. Jag ser otroligt mycket fram emot att fortsätta läsa om Maj och jag hoppas det inte dröjer allt för länge innan nästa bok kommer.

Årets bottennapp är lite svårare eftersom jag oftast inte läser klart böcker som inte funkar för mig (sån är jag - varför kämpa sig igenom något dåligt när det finns så mycket bra att läsa?). Jag överdriver lite när jag säger att Inger Alfvéns Allt vi aldrig gjorde med varandra är årets bottennapp, men den är i alla fall årets besvikelse. Det var många år sedan jag läste Alfvén, men jag minns att jag tyckte mycket om S/Y Glädjen till exempel. Jag tror att det största problemen jag har med den här boken är att det är en död människa med ett allvetandeperspektiv som spelar en stor roll i handlingen. Allt för mycket övernaturligheter i en bok faller inte mig i smaken. Visst man kan läsa den som en modern replik till Shakespeares En midsommarnattsdröm, men nä, funkade inte för mig, och jag blir inte jättesugen på att läsa någon eventuellt kommande bok av Inger Alfvén. Kanske är det istället bättre att läsa om hennes gamla böcker?




Årets överraskning är faktisk Jan Guillous första bok i hans historiska serie om 1900-talet, Brobyggarna som jag tycker så här om.  Visst har jag läst några Hamiltondeckare och lite pliktskyldigt första Arn-boken, men inte riktigt känt något wow. För att vara ärlig är det väl inte WOW här heller, men jag är väldigt positivt överraskad över vilken bladvändare den här boken var. Jag klämde den på en och en halvdag på årets tältsemester. Dock var jag inte lika entusiastisk över uppföljaren Dandy, men jag hoppas han hittar tillbaka till första bokens driv i den tredje boken.


Årets konstigaste bok har jag inte ens läst klart än, men vilken dag som helst så... Jag har lovat en av mina ryska låntagare att läsa Bulgakovs klassiker Mästaren och Margarita, så nu under julledigheten har jag gjort slag i saken. I och för sig visste jag nog inte vad jag förväntade mig, men den är bra underlig. Som jag skrev ovan angående Alfvéns bok så har jag lite svårt för övernaturligheter och i Mästaren och Margarita vimmlar det av konstigheter som talande katter och trollkonster. Jag har hört från fler andra vanligtvis tillförlitliga litterära källor att det här är en fantastisk bok och förmodligen är jag väl för simpel för att förstå storheten med den. Den som vill och känner sig manad får gärna förklara för mig vid tillfälle...

Alltings början, av Karolina Ramqvist

Alltings början utspelar sig under 1990-talet i Stockholm och det är en nyckelroman.

Saga, bokens hjältinna, är född 1976 och vi får följa henne genom 90-talet . Hon är dotter till en konstnärinna och feminist som målar och skulpterar vaginor och som har middagar med sina väninnor där de diskuterar konst, kultur och politik. Saga växer upp i ett fritt tänkande hem, hon uppmanas att ta för sig.

Saga börjar gymnasiet hösten 1992 och träffar genast Pauline som blir hennes följeslagerska genom hela boken. Pauline drar med Saga till ett café och där sitter han, mannen som ska komma att påverka Saga under hela hennes 90-tal. Victor Schantz, hip festfixare och "Stockholms vackraste man". Han är dubbelt så gammal som Saga och han är inte det minsta intresserad av henne. Till att börja med är Saga heller inte intresserad av Victor Schantz, hon kan inte se hans storhet. Men så slår besattheten till.

Pauline och Saga rör sig i Stockholms krogliv som fiskar i vattnet sina unga år till trots. De glider fram som på räkmackor. Sagas cirklar rör sig runt Viktor och helt plötsligt bestämmer han sig för att hon en natt ska få följa med honom hem.

Snart har de etablerat ett mönster. Victor kallar Saga till sig som en call-girl när han känner för det, alltid nattetid. Men hon är en självständig tjej med ett stort umgänge och en fri vilja. Och han är en eftertraktad man i Stockholms nattliv.  Inte kan det väl vara något förnedrande i denna uppgörelse? 

Samtidigt som den ljusskygga relationen med Victor fortskrider, fortskrider också Sagas vanliga liv. Hon hoppar av gymnasiet och får börja skriva för en liten smal tidning. Men det går bra för henne för på nittiotalet är det en "ung tjej" alla vill ha inom media. Och hon är smart och feminist och kan ge svar på tal åt det trötta gubbpatriarkatet. Snart är hon krönikör i en rikstäckande morgontidning, hon får göra ett sommarprogram i radio. I posten kommer hotfulla och hätska brev.

Hon reser till Paris och hoppas att allt med Victor ska vara över. Men hon inser att "allt är igång" igen så snart hon får se honom efter hemkomsten. Trots att hon klättrar karriärmässigt, tar sig fram och upp, går hon alltid i samma fälla med Victor. Förnedringsfällan. För han vill inte ha henne till något annat än att ligga med och bara när det passar honom.

Victor är inte hennes ende älskare. Det florerar en mängd män av olika åldrar och snitt i Sagas liv. Många kommer från kultureliten och många är gifta.

Ramqvist gör Saga till en fri agent därför att tidsandan gav henne möjlighet till att vara det. Hade hon varit född tio år tidigare hade hon med största sannolikhet varit ett offer för männen på ett eller annat sätt och också gestaltats som ett sådant. Men hon har ett kulturellt kapital, hon är privilegierad, hon har makt och en position inom Stockholms medievärld (trots att hon ännu inte fyllt 20). Så nej, hon är inte ett offer. Eller? Vem är hon då i förhållande till Victor Schantz?

Ramqvist har i recensioner fått en viss kritik för att hon gjort Saga till en kylslagen flicka som håller distans till såväl sitt känsloliv som sin läsarskara.  Det där förstår jag inte riktigt. Är det för att huvudpersonen är en ung kvinna, som vi förväntar oss att hon ska bjuda på sig själv, att hon ska vara varm och privat och intim och bekänna saker för oss? Hade vi förväntat oss detsamma om huvudpersonen varit en ung man?

Jag identifierar mig med Saga och förstår hennes distans. Jag tycker att det är befriande att inte bli insmetad i känslor. Att berättarstilen är lite lakonisk, även när passion, aborter och personliga tillkortakommanden gestaltas.

Alltings början är inte bara en berättelse om 90-talet, utan också en berättelse om medelklass. Om att vara priviligerad och kunna ta vissa saker för givna, att ha tillgång till offentliga rum, att bli hörd och lyssnad till. Men också om att uppleva saker och att förhålla sig till det med en viss distans.

En tanke slår mig när jag läst klart boken. Visst var vi fria på 90-talet, visst hade vi som unga tjejer och kvinnor möjligheter som tidigare generationer av kvinnor aldrig haft (och inte var vi direkt tacksamma för det). Ändå kan jag inte låta bli att tänka att jag hoppas att inte unga kvinnor idag har det som Saga. Att ständigt gå i förnedringsfällan om så bara i förhållande till en enda man. Jag hoppas att 90-talisterna och kommande generationer unga kvinnor aldrig ska behöva gå i den fällan.

Lagomdeckare

När barnboksförfattaren Petter Lidbeck skriver vuxenböcker kallar han sig för pseudonymen Hans Koppel. Utan att ha hängt med allt för mycket så var det först för ett tag sedan, efter att ha släppt några böcker, som han avslöjade sin rätta identitet.

Boken handlar om Ylva och Mike och dottern Sanna som bor i Skåne. De har haft det lite halvdant ett tag i sin relation men det verkar som att de kommit på fötter igen. En morgon förvarnar Ylva om att hon kanske ska ut med tjejerna på jobbet en sväng så Mike blir först inte orolig när hon inte kommer hem på kvällen. Morgonen efter börjar han dock ringa runt och när han inser att Ylva sagt till kollegorna att hon inte ska med ut, utan istället tänker åka hem och ta en tidig kväll, börjar Mike inse att det är något som inte stämmer.

Kommer aldrig mer igen är absolut ingen dålig bok. Den har en bra och spännande intrig och ett bra och lättflytande språk som gör att ögat flyger genom sidorna. Det är en riktig bladvändare och han släpper lagom mycket information hela tiden vilket gör att man vill läsa vidare. Men! Det är en fruktansvärd tunn bok, inte bokstavligt eftersom berättelsen ändå utgör dryga 250 sidor, men trots en spännande intrig och ett bra upplägg så blir det platt och klichéartat. Lidbeck själv skriver i ett efterord att han inte vet något särskilt om polisarbete och att han i princip haft Kling & Klang som förebilder för de utredande poliserna i boken. Det var verkligen inte vad den här historien behövde, eftersom det blir för mycket fars á la Stefan & Krister över det hela - och det hör inte hemma i en deckare som vill kunna kalla sig seriös. I alla fall inte i min värld (Det påminner mig om den obegriplige Evert Grens i Roslunds och Hellströms så kallade spänningsromaner). Trots allt vill jag verkligen inte säga att det här var en dålig historia, men det känns inte färdigt på långa vägar. Med lite mer psykologisk skärpa och djup, mer runt om kring än bara pang på intrigen så hade det här kunna bli riktig riktigt bra. Nu är det bara lite lagom.

Hoppsan, såg först nu att Johanna redan skrivit om den här på bloggen! Hennes analys är mitt i prick! Jag håller med om allt :)

dagensbok.com intervjuar Kristina Sandberg

dagensbok.com publicerar en bra intervju med Kristina Sandberg idag där hon berättar mer om sitt skrivande och böckerna om Maj (som om någon missat det är bland det bästa jag någonsin läst!)
Jag tycker det är intressant att hon nämner Joyce Carol Oates som en förebild i sitt sätt att skriva. Konstigt nog har jag bara lyckats läsa en enda hel Oates-roman och det var den kortkorta Mörkt vatten, men jag fullkomligt älskar Sandbergs berättarstil och språk. Får det inte riktigt att gå ihop, men tänker att jag nog borde försöka mig på Oates igen.