lördag 30 juni 2012

Det här var verkligen sista akten, Mari!

Det enda positiva med den här boken är att den är snabbläst och att man kan göra flera saker samtidigt när man läser den. Jag kollade på en EM-match i fotboll samtidigt som jag läste den - hela boken alltså. Jag tror jag läst alla Jungsteds Gotlandsdeckare, men om det kommer någon mer efter den här kommer jag inte att läsa den. Nu räcker det.

Hela boken är en enda lång upprepning och återkoppling till tidigare böcker om TV-journalisten Johan och hans Emma och deras barn och relation. Innan man kommit halvvägs in mellan pärmarna tror jag författaren har nämnt fyra gånger att Emmas stora barns pappa dog i en bilolycka. Jo, jag som läsare har förstått det nu. Likaså tragglas det vidare om polisen Knutas danska fru som lämnat honom. Jo, jag har förstått det också. Det är inte speciellt givande för handlingen att hela tiden skriva om det som hänt i de tidigare böckerna. Även om man inte läst någon av författarens förra böcker så räcker det liksom med att säga det en gång! Sedan ska dessutom fallet som dragits i långbänk med rymlingen Vera Petrov klaras upp. Där Mons Kallentoft lyckas knyta ihop trådarna från sin årstidskvartett med avslutet Den femte årstiden och därmed upplösningen på Malin Fors gamla följetonger till fall, så faller Mari Jungtedt pladask och avslutar Vera Petrova med något slags dåligt Hollywoodslut. Man skulle kunna tro att Den sista akten bara kom till för att kunna avsluta massa gamla brottsfall, samtidigt som det skulle ges tillfälle för Knutas att äntligen få till det med kollegan Karin, men det finns även ett "nytt" mordfall att klara upp i boken, även om det hamnar lite i skymundan för alla gamla surdegar som ska bakas ut.

I filmens värld kallas det för cameo när regissören gör ett eget inhopp i sin film, och jag vet inte om det kallas för det även i litteraturen, men Mari Jungstedt klämmer in sig själv (och väninnan sexualupplysaren - som jag antar är Katerina Janouch) i ett Almedalsmingel i början av boken. Vet inte om det ska vara en rolig detalj, men jag tycker mest det känns patetiskt.

Vill man ha en enkel lätt- och snabbläst bok där man räknar ut vem mördaren är drygt halvvägs in i boken är det här den perfekta sommardeckaren. För egen del kräver jag lite mer av en deckare för att jag ska kunna kalla den ens "bra". Over and out och tack för den här tiden Mari Jungstedt!

4 kommentarer:

  1. Det låter ju inget vidare, men förmodligen kommer jag att läsa den ändå. Hur skulle jag kunna låta bli när jag har läst alla de andra :)

    Redan i förra boken, Det fjärde offret, tyckte jag att de där upprepningarna blev lite för mycket, men det kunde alltså bli värre.

    SvaraRadera
  2. Det är värre än värst tycker jag! Jag resonerade som du också, att jag har ju läst de andra, men nu gav jag mig själv ett löfte att inte läsa fler. Kan lägga den tiden på andra bättre böcker :)

    SvaraRadera
  3. Kunde inte ha sagt det bättre själv. Du har verkligen gjort en perfekt summering av boken!

    SvaraRadera
  4. Tack Malin! :)
    Hade faktiskt inte läst några recensioner eller omdömen om boken innan jag läste den själv, men nu när jag kollar runt lite inser jag att jag är långt ifrån ensam om att kalla detta för litterär katastrof. Nä, det är nog dags för Mari Jungstedt att sluta skriva sånt här, eller också shapa upp sig rejält!

    SvaraRadera