Jag sitter där i min sköna biofåtölj med allra bästa dottern bredvid mig, popcornsskal mellan tänderna, och tänker: "Varför blir jag inte berörd av det här, varför känner jag mig uttråkad?" Jag tänker också att det är märkligt att ingen annan går för att filmen är så seg (faktiskt så går tjejen på andra sidan om mig innan filmen är slut).Seg är vad jag tycker att Melancholia är. Och tråkig. En recensent kallade den för lågintensiv. Det var snällt sagt. Kirsten Dunst fick pris för bästa kvinnliga huvudroll i Cannes. Det var inte så lite förutsägbart. Hon visar brösten i filmen. Jaha. Far och son Skarsgård är med. Nähä? Charlotte Rampling är en bitchig mamma och får säga provocerande saker som att hon inte tror på äktenskapet. Kiefer Sutherland, Charlotte Gainsbourg, bla, bla, bla.
Det är en riktig gräddklick av välmeriterade skådespelare von Trier vispat ihop men ändå lyfter inte denna tungsinta ballong. Replikerna faller till marken lika otvunget och elegant som döda grodor.
Melancholia är vacker och storslagen, sägs det. Wagner i inledningen och fantastiskt foto, depression och ångest, tvångsmässig systerrelation. Det är snudd på bergmanskt, har jag hört.
Mmm, och jag är Häxan Surtant.
Se Melancholia-trailer.
Läs mer om filmen på Internet Moviedatabase
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar