När jag ställde mig i kö på Hans Falladas bok Ensam i Berlin hade jag ingen större koll på att den var drygt 650 sidor lång. Väl framme i lånedisken på Haga bibliotek skulle jag även hämta ut Linn Ullmanns Det dyrbara och ställdes inför faktumet att det dessutom var 14 dagars lån på båda böckerna. Cirka 1000 sidor på två veckor alltså. Och tro det eller ej, men det gick! (jag behövde bara 12 dagar för att vara exakt!)
På originalspråket tyska heter boken Jeder stirbt für sich allein och jag kan inte låta bli att tycka att den svenska översättningen av titeln inte känns helt hundra. På engelska heter den till exempel Every Man Dies Alone, vilket är mycket mer mitt i prick. Nu ska jag inte hänga upp mig på en taskigt översatt titel utan istället fokusera på innehållet som var riktigt riktigt bra och intressant. I förordet till denna nya upplaga av Falladas roman stod häpnadsväckande nog att författaren skrev boken under några veckor hösten 1946. Helt otroligt att någon kan producera så här bra och mycket prosa på mindre än en månad men jag kan inte låta bli att undra vad han knaprade för uppiggande för att lyckas med projektet...
Ensam i Berlin är på sätt och vis en kollektivroman där huset på Jablonskistrasse 55 i Berlin står i fokus. I husets olika lägenheter bor en udda samling människor som påverkas av det pågående kriget på olika sätt. Romanen tar sin början när det medelålders paret Otto och Anna Quangel tar emot ett brev som meddelar att deras enda son stupat i kriget. Från att egentligen inte vilja ha något med kriget att göra leder det ena till det andra och på Ottos förslag börjar paret tillsammans att sprida små brevkort med några korta med slagfärdiga rader om krigets dumheter samt med olika praktiska råd om hur man ska bedriva civilt motstånd. Det är till exempel råd som att jobba långsamt i vapenfabrikerna, inte skänka så mycket pengar till Vinterhjälpen för soldaterna vid Östfronten och så vidare. Varje vecka placerar Otto ut korten för att andra medborgare ska hitta dem. Han hoppas att de ska spridas vidare, men allt som oftast får läsarna mer eller mindre panik och vill inte förknippas med budskapen utan överlämnar dem till polisen. Paret Quangels liv kretsar allt mer kring dessa brevkort och hur de ska förmedlas, men efter några år är oturen framme och de kallas in för förhör. Slutdelen av romanen handlar främst och deras tid i fängelset och om rättegången mot dem.
Jag brukar inte läsa så här tjocka böcker. Dels är de avskräckande tunga att hålla (Den här var faktiskt lite trixig att läsa i sängen på kvällen...) och jag gillar omväxlingen av olika typer av romaner och deckare och vill inte att det ska ta allt för lång tid att läsa. Jag inser nu att jag borde våga ge mig på även tjockare böcker lite oftare - är bara innehållet tillräckligt bra så spelar inte storleken någon större roll...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar