Om jag blev positivt överraskad av Josefine Sundströms debut
Vinteräpplen, så blir jag överraskad på ett mer negativt sätt gällande hennes andra roman
Boel och Oscar. Det är inte egentligen en dålig roman. Det är heller inte en roman som inte engagerar. Jag blir till och med så berörd på ett ställe i boken att jag fäller en liten tår. Men, det som stör mig är att den är så himla spretig och försöker greppa om så många olika historier. Josefine Sundström har material så att det räcker till ett par tre böcker till och berättelsen om
Boel och Oscar hade mått bra av lite hårdare redigering. Nu känns det som om författaren vill klämma in så mycket som möjligt mellan pärmarna. Det är inte bara en roman om två ensamma människor, utan också en roman om vård i livets slutskede - både som demenspatient - och som cancerpatient. Ovanpå detta är det en kraschad kärleksrelation, en son som dog i en tragisk olycka, en trasig far-dotter-relation. Det hade varit en bättre bok om författaren bestämt sig för någon av alla historierna hon vill berätta. Man måste inte skriva om ALLT i en bok. Josefine Sundström är en så pass bra berättare att det säkerligen kommer att komma fler böcker från hennes penna. Det finns ingen anledning att bränna allt krut i en och samma roman.
Vad synd, jag har precis läst Vinteräpplen och blev också otroligt positivt överraskad. Hade hoppats att den här skulle vara likadan, men har nu läst på flera håll att det inte verkar vara så. Synd :(
SvaraRaderaPå sätt och vis är den inte dålig, men inte heller bra :) för att utrycka det lite kryptiskt... Helt ok, men hade kunnat vara så mycket bättre!
SvaraRaderaVa?!? Jag läste Ut Boel o Oskar Och älskade den. Så fin i både språk o handling. Jag grät också- och det gör jag inte ofta när jag läser. Tycker den var bättre än Vinteräpplen och gav den en femma på Boktipset. Smaken och baken!
SvaraRaderaHa ha, ja, det är väl tur att smaken är som baken och man inte alltid tycker lika!
SvaraRaderaHåller med om att ibland känns det som att det finns för många berättelser i en och samma bok. Jag vet inte vilket magiskt recept som vissa har för att det ska funka - oftast blir det för många trådar. I Igelkottens elegans tyckte jag nog att det var många trådar och det funkade, men då förstörde ju slutet allting.
SvaraRaderaJag har inte läst Igelkottens elegans än. Jag har alltid svårt att ge mig på böcker som är omtalade som så fantastiska och är rädd att jag ska ha för höga förväntingar... Jag har t ex fortfarande inte läst Peter Hoegs Fröken Smillas känsla för snö. Kanske är dags att försöka snart :)
SvaraRadera