Cirkeln och ungdomsböcker som trend?

Har ägnat helgen åt sträckläsning av ungdomsboken Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Är det bara jag som upptäckt ungdomsboken eller har ungdomsboken blivit en ny vuxentrend? Tänker framförallt på Hungerspelen, Twilightserien etc. Vad tro ni andra "spanare"?

feltolkning

Kollar snabbt av rubrikerna på DN innan jag släcker och klickar in på rubriken: "Sämsta låntagarna i klassen i Europa" Miljöskadad som jag är förväntar jag mig en artikel om skolbibliotek... Tji fick jag.

Trevlig helg på er!

Feelgood med mycket hjärta och smärta!

Vänskapsband av Elizabeth Noble är ett gott och värmande boktips i höstmörkret. Det är en feelgood-roman med mycket hjärta och smärta.

Vi får följa några människor som bor i ett hyreshus mitt i New York. Boken inleds i april, vår i New York, förväntningar och hög stämning ligger i luften. Eve och Ed Gallagher från England flyttar in eftersom Ed fått ett toppjobb på en firma. Eve känner sig en aning ensam och går med i trädgårdskommittén och träffar Violet, en elegant och bestämd äldre engelsk dam som blir hennes goda vän. Den perfekta Rachel med sina tre barn och maken David bor i huset, liksom Jason och Kimberly med dottern Avery som de kämpade länge och väl för att få. Charlotte och Emily, två mycket olika singeltjejer finner varandra och blir vänner. Den bortskämde slyngeln Jackson lever slackerliv i en av husets lägenheter, men när han ser Emily för första gången blir han hals över huvud kär och känner att kanske är det dags för en förändring i hans tillvaro.

Huset myllrar av människor och de blir mer eller mindre inblandade i varandras liv. Ibland blir det bra och ibland inte så bra. Vi får följa dem från april till januari, genom gassande New York-sommar och 4:e juli firande till höstlig Thanksgiving, Halloween och jul.

Det hinner hända mycket, äktenskap går i kras, kärleksförhållanden inleds, besvikelser och glädje. Och sorg. Boken bli faktiskt väldigt sorglig på slutet, men det är också då den blir som bäst, tycker jag.

Stilen i boken är varm och lättsam. Ibland kan jag tycka att karaktärerna är väl stereotypa och hela boken lite stiliserad, men det hör till genren. Den är ett perfekt tidsfördriv en kulen helg i november!

Vakna flickvänner! Bloggen saknar er!

Oj, den här bloggen har visst sovit en söt törnrosasömn i ett par månader. Men nu när det är höst och bokläsandet har tagit fart ska vi väl kunna uppdatera den lite oftare.

Själv har jag plöjt böcker i hyfsat högt tempo den senaste månaden. Vadan detta? Jo, jag har ett nytt jobb och då vill jag ju visa vilken fantastisk bibliotekarie jag ändå är, så då blev det till att kavla upp ärmarna och fylla igen luckan med olästa ungdomsböcker. Läsa, läsa, läsa. Det har blivit en rejäl dos av Christina Wahldéns ungdomsböcker som kretsar i gränslandet mellan fiktion och verklighet. Vad jag tycker om några av hennes böcker kan ni läsa i bloggen Bokpärlan. Det blev Hungerspelen av Suzanne Collins, det blev något mediokert av Mats Berggren. Och det blev Kolka av Bengt Ohlsson.

Kolka är inte en ungdomsroman, men det är en fantastisk roman! Bengt Ohlsson kan verkligen krypa under skinnet på sina romanfigurer och göra dem mer osympatiska än man riktigt klarar av. I det här fallet är det en namnlös lettisk tjej vi får lära känna. Eller inte. Hon är nyinflyttad till England med sin pappa. De har flyttat in i pappans nya frus fantastiska slottsliknande hus. Där finns också en yngre dotter till frun. Den yttre handlingen är inte så intressant, det är allt som händer inom den här unga tjejen som gör boken så gripande. Att följa med i hennes medvetande är som att sätta sig i en kanot en sen kväll och glida iväg på det mörka vattnet. Det är mjukt och följsamt men mörkt och förrädiskt. Obehag och skönhet i samma andetag. Det är suggestivt, det är som ett foto med en stor mörkgrön gräsmatta med ett stort ruvande hus i skymningen.

Tjejen chattar i skumma nätforum och får kontakt med en figur som kallar sig Ensamvargen. Till honom utelämnar hon sin nya styvmor på ett mycket obehagligt sätt. Varför? Varför handlar den här flickan så slumpartat och ryckigt, så destruktivt. Varför är hon inte bara snäll och glad? Hon har ju fått det så bra, hon som kommer från onga-bongaland i Öster, hon som får folk att tänka på trafficking och surkål. Kanske just därför, kanske just därför.

Amanda Svensson recenserade Kolka i DN och skrev inledningsvis såhär:

"Det finns en skröna som kanske är en sanning om Morris­sey och det ryska popbandet t.A.T.u. När t.A.T.u gör en cover på Smiths-låten ”How soon is now?” får Morrissey i en intervju frågan vad han tycker. Han säger att han inte känner till bandet och får svaret att det är två lesbiska, ryska tonårsflickor. Han svarar: ”Well… deep inside, aren’t we all?”

Och jag tycker, precis som Amanda Svensson, att det där citatet passar in på romanen Kolka. Har vi välordnade och välanpassade och vuxna något att hämta i en missanpassad lettisk tonårstjejs märkligt mörka fantasier och medvetande. Vi kanske önskar att vi inte hade det. Men det har vi.

Vredens druvor och Blonde

Sommarens läsning avslutades för min del med två klassiker: en (enligt mig i alla fall) nutida klassiker - Blonde av Joyce Carol Oates - och en lite äldre (men säkert enligt definitionen modern klassiker) - Vredens druvor av John Steinbeck. Båda starka och gripande berättelser av vitt skilda slag. Men varför slutade Vredens druvor så tvärt och mörkt? Och varför var det lika hemskt att Marilyn/Norma/Norma Jeane dog fast man liksom redan visste slutet? Är det någon som kan rekommendera andra böcker av Steinbeck?

Nu är det dags!

Jag har läst första kapitlet några gånger, men aldrig kommit in i boken så pass att jag känt för att fortsätta, men idag är det nog dags att sätta fart trots allt! Vad jag förstår så utspelar sig ju boken One Day den 15:e juli varje år, vilket förstås gör det till ett ypperligt tillfälle att försöka ta mig förbi det första kapitlet just idag, den 15:e juli. Eller hur!? (och tack Johanna att jag fått låna den så länge...)

Att fortsätta förbi de öppna fönstren

Nu har jag läst klart Hotell New Hampshire av John Iriving för femtielfte gången. (Jag är lite osäker på hur många gånger jag läst den egentligen, men det är nog fler än tre i alla fall.) Dessutom kollade jag på filmen (igen) igår, och tvingade min man att se den också. För mig som läst boken så många gånger är det ett välbekant Irving-universum att kliva in i. Filmen är oerhört snabb och förkortad om man jämför med boken och romanens första fjärdedel avhandlas i princip i filmens första 7-8 minuter. För mig som har all bakrundsinfo funkar det helt ok, men för den som inte har läst boken måste det kännas lite förvirrande och platt minst sagt.

Ett återkommande tema i boken är "Att fortsätta förbi de öppna fönstren" som man nog ska tolka som att fortsätta leva sitt liv - att i alla lägen välja livet. Alla gånger som jag läst boken och sett filmen har jag härlett detta citat från F Scott Fitzgeralds bok The Great Gatsby - som också är en återkommande referens i romanen. Gatsby som en drömmare (och livsnjutare?) som lilla Lilly i Hotel New Hampshire-familjen Berry jämför med fadern Win. Han är en Gatsby som alltid lever i framtiden och inte i nuet. Jag har aldrig läst Gatsby, men fascinerats av referenserna till den i Irvings roman, men har liksom aldrig kommit mig för att verkligen läsa den. Nu tror jag det är dags att göra det, för efter att ha läst boken och sett filmen igen, så får jag inte ihop Gatsby med citatet att fortsätta förbi de öppna fönstren. Jag tror att jag blandar ihop det och att det i själva verket är en mening som kommer från Irving själv. Tror det är dags att ta reda på varifrån det kommer.

Ja, jag erkänner, jag är en Hotel New Hampshire NÖRD.