Helgen som gått har varit en riktig bok- och läshelg för min del. Jag lyckades med bedriften att först läsa klart en av de sämsta böcker jag någonsin läst: Strindbergs stjärna av Jan Wallentin. På facebook blev mitt omdöme: "VARNING VARNING VARNING! Den här boken var så dålig att jag inte ens kan sträcka mig till att sätta en (1) stjärna på den. Språkligt sett är han riktigt duktig, men om man har en talang att använda språket borde man se till att använda den talangen till något bra - och inte något mischmasch av fantastiskt smäck med övernaturliga inslag som bara blir löjliga. Nä, riktigt riktigt uselt. Det enda som var bra förutom språket var de två tre första kapitlen som var klaustrofobiskt spännande, men sedan spårade det ur, och det med råge!" Förutom "fantastiskt smäck med övernaturliga inslag" så var det en hel del historiska konspirationsidéer. Nä, så hypad som denna bok/författare har varit borde jag väl ha dragit öronen åt mig, men tyvärr insåg jag mitt misstag för sent. Och VARFÖR läser man då klart en bok som man så uppenbarligen tycker är skit (på ren svenska)? Tja, nyfikenheten i att veta hur allt hänger ihop trots allt. Jag kan väl inte direkt påstå att jag lusläste vartendaste ord, utan det var nog mer textkonsumtion det handlade om...
Förutom denna hemska läsupplevelse läste jag Bosse Löthéns omskakande bok Jag älskar den pojken. Den läsupplevelsen var hemsk på sitt sätt eftersom det handlade om en jobbig uppväxt och ett mycket utsatt barn. Efter alla dessa hemskheter påbörjade Gretelise Holms Ministermordet, en ganska lättsmält dansk kriminalhistoria. Det kan nog vara lagom innan jag börjar på nästa bokcirkelbok att bita i!
Förutom alla dessa böcker hann jag med att umgås med svärföräldrarna, äta och dricka gott, basta skönt och till och med slänga mig i Vänerns 10-gradiga vatten två gånger. En riktigt skön helg med andra ord!
Bilden lånad från Bokus
Jaha... var den OK? Min bok eller bara hemsk.
SvaraRaderaBosse Löthén
@Anonym, eller @Bosse (svårt att veta...) Ja, den var bra. Med hemsk läsupplevelse menar jag att inte hemsk i litterär bemärkelse, utan hemsk som i tragiskt. Det var en väldigt stark läsupplevelse i bemärkelsen att författaren lyckades förmedla den utsatthet och uppgivenhet som huvudpersonen kände inför sitt liv. Men berättelsen hade en bra balans i den bemärkelsen att det aldrig blev ett frossande i en hemsk barn- och tonårstis, utan även beskrev ett historiskt skede i svenskt musikliv (även om jag aldrig varit en stor lover av punken...)
SvaraRadera