Att föda ett barn

Jag borde ha läst Erica Jongs Rädd att flyga till nästa veckas träff med Flickvännerna, men istället fastnade jag i Kristina Sandbergs Att föda ett barn. Nu måste jag nästan motvilligt försöka ta mig ut ur det sena 1930-talets Örnsköldsvik för att ta mig in i Jongs 1970-tal med knapplösa knull och psykoanalys, men kanske är bara Jongs frigjorda 70-tal en naturlig förlängning av Sandbergs 30-tal och beskrivning av oönskade graviditeter, unga blivande mödrar som måste skämmas för att de "släppt till" för tidigt och råkat i olycka, som tvingas till kärlekslösa äktenskap för att slippa föda oäkta barn...?

Kristina Sandberg skriver inlevelsefullt och låter en tydlig allvetande berättare läsaren ta del av 20-åriga Majs möte med den betydligt äldre och frånskilde Tomas. Och hur något som hon egentligen inte vill, men bara händer, leder till ett äktenskap och en modersroll som hon inte är redo att ta sig an. Majs osäkerhet för sig själv, sin kropp, hela sitt liv blir oerhört tydligt i Sandbergs roman. Det blir nästan svårt att läsa emellanåt. Hon är så osäker, så utsatt, vill göra allting rätt för att passa in som maka och mor. Sandberg bygger upp handlingen så att väntan på barnet, den alltmer oformliga kroppen, graviditetsbesvären, längtan att passa in i den nya familjen, svärmors förväntingar på den nya unga svärdottern, allt smälts samman i sammandragningarna i den kliniska förlossningssalen där Maj behandlas som ett djur som förbereds för slakt. Man kan nästan känna hennes ångest när det går upp för henne att barnet inte kommer att födas genom att linea nigra spricker upp och magen öppnar sig, utan att barnen ska komma från ett ställe på kroppen som inte ens har ord för.

Att Kristina Sandberg inte är Augustprisnominerad för den här starka skildringen är för mig en gåta. Språk och handling får mig att tänka på bland annat Kerstin Ekman och jag känner nästan en motvilja att ta mig ut ur handlingen och in i en annan. Sandberg gestaltar och levandegör så påtagligt att det är svårt att värja sig mot både ilskan över hur illa Maj behandlas och samtidigt ömheten och de trevande försök trots allt både hon och den ofrivillge maken gör för att närma sig varandra. Trots det och trots den stora ingifta släkten och den stora gemenskapen, alla släktkalas, julfiranden, kafferep och "fira sommarnöje" så är ensamheten så stor så stor. Och man känner ensamheten och frustrationen, och man känner utsattheten och ångesten och trots det mörka vill jag läsa mer och mer och mer...