onsdag 24 november 2010

Vad ska ni läsa under jullovet?

Nu blir ju inte lovet så märkvärdigt långt för oss förvärvsarbetare. Helgerna har placerat sig så nesligt så att vi får jobba fram till torsdaglunch, vara lediga över helgen och sen snällt vara på plats på måndagmorgon igen. Men jag tänker ta ut lite lästid. Plöja några nyttiga godbitar (en motsägelse, nyttig och godbit, jag vet!). Och nu är min fråga: har ni några tips? Gärna på ungdomsböcker! En bok jag i alla fall ska läsa är Susanna Alakoskis håpas du trifs bra i fengelset.

Bild från cdon

fredag 19 november 2010

Filmtips: Hur kunde hon leva som om det inte fanns

Här kommer ett filmtips som inte direkt rimmar julefrid. Men det är en viktig och stark film och den bör ses av så många som möjligt, tycker jag.

Det är en dokumentär film om Lillemor som vid 20 års ålder blir smittad av hiv när hon är au pair i Frankrike i mitten av 80-talet. Efter att hon kommit tillbaka till Sverige och fått beskedet lämnar hon sin hemort i Norrland och flyttar rakt söderut till Skåne. Där börjar förträngningsmekanismerna sätta in. Hon börjar leva som om hiv inte fanns. När bromsmedicinerna kommer 1996 tar hon dem. Hon är frisk och stark. Hon skaffar man, barn, villa, karriär. Sin stora hemlighet talar inte om för någon. Enbart hennes familj i Norrland vet.

Så en dag rasar allt samman, hemligheten uppdagas. Lillemor blir polisanmäld av sin numera före detta man. Hon får tillbringa två och ett halvt år i fängelse och mister vårdnaden om barnen. Varken mannen eller barnen är smittade.

Den här filmen berättar hur det gick till. Hur det kunde hända. Hur en ung flicka får ett så svårt besked att hon inte kan hantera det på något annat sätt än genom total förträngning. Hur en mamma tyst och envetet norrländskt älskar och stöttar sin dotter genom allt, även när hon får köra henne till fängelsegrinden. Hur Lillemor bryter ihop gång på gång. Men också om hur hon segar sig upp, tar sig vidare. För barnens skull.

Så, hur kunde hon leva som om det inte fanns? Är hon ett monster?

Filmen ger oss inga glasklara svar, den berättar och ställer indirekt djupt existentiella frågor. Det är en viktig film.
Bilden är hämtad från RFSU:s hemsida. Filmen finns att köpa och hyra på te.x. Lovefilm.se.

torsdag 11 november 2010

Vad håller jag på med?

Ja, inte läser jag skönlitterära böcker i alla fall! Den här hösten har jag faktiskt ägnat en hel del lästid åt facklitteratur inom mitt yrke. Så dödligt trist och torrt! Rapporter, uppsatser, pm, samlingsvolymer om bibliotek, bibliotekarier, biblioteken och framtiden och så vidare och så vidare. Men varför i herrans namn då? Får jag inte nog på jobbet?!

Hm, ja ibland kommer man väl liksom till vägskäl i livet. Jag har nog under en längre tid haft en ambivalent inställning till mitt yrke. Är det det här jag vill hålla på med? Är det rätt för mig? Finns det inte något jag är bättre lämpad för?

Sen tror jag att jag insåg att jag tycker för mycket om mitt yrke för att låta det gå och bli slentrian, tristess och meningslöst tidsfördriv. Så jag valde att borra mig lite djupare. Komplicera, ge mig själv något att fundera på, mata odjuret med kunskap.

Har det fungerat? Kanske för tidigt att säga något gjutet om det. Men plöstligt (plöstligt?!)känner jag mig stabilare, tryggare och mer viss om att jag ska fortsätta, att det finns något mer för mig att hämta i min profession. Samtidigt lite lätt svindel när jag inser hur omfattande yrkesområdet är. Summa summarum: ambivalensen har fått sig en törn.

tisdag 9 november 2010

Läsplatteri-plattera!


Jag har blivit med Läsplatta! Nämligen en Iriver Story. För tillfället håller jag på att knappa och pilla lite med den för att lära mig använda den. Jag hittade bland annat den här youtube-filmen som är hyfsad informativ. Än så länge har jag bara lånat en bok från Örebro Stadsbibliotek för att testa att läsa. Det var lite halvklurigt att låna boken via katlogen på nätet eftersom jag inte hade Adobe Digital Editions installerat, men det var bara att klick klick klicka lite så tjoff var filen i datorn. Sedan kopplade jag ihop datorn med läsplattan och drog över filen till Irivern. Busenkelt tycker säkert den som kan, men för mig som aldrig lyckas med att läsa beskrivningar (speciellt över tekniska prylar) så är det trial and error som gäller... men efter lite pill så funkade det. Nu är det bara att börja läsa! Att läsa på skärm är inte någon större skillnad egentligen tycker jag. Själva texten är ju densamma, det är bara formatet som är annorlunda. Den stora skillnaden tycker jag är att det inte är ett uppslag man har framför sig, utan en sida i taget och att man inte rent fysiskt kan se att man läst halva boken, bara att man är på sidan 148 av 435, men man vänjer sig nog.

fredag 5 november 2010

Att föda ett barn


Jag borde ha läst Erica Jongs Rädd att flyga till nästa veckas träff med Flickvännerna, men istället fastnade jag i Kristina Sandbergs Att föda ett barn. Nu måste jag nästan motvilligt försöka ta mig ut ur det sena 1930-talets Örnsköldsvik för att ta mig in i Jongs 1970-tal med knapplösa knull och psykoanalys, men kanske är bara Jongs frigjorda 70-tal en naturlig förlängning av Sandbergs 30-tal och beskrivning av oönskade graviditeter, unga blivande mödrar som måste skämmas för att de "släppt till" för tidigt och råkat i olycka, som tvingas till kärlekslösa äktenskap för att slippa föda oäkta barn...?

Kristina Sandberg skriver inlevelsefullt och låter en tydlig allvetande berättare läsaren ta del av 20-åriga Majs möte med den betydligt äldre och frånskilde Tomas. Och hur något som hon egentligen inte vill, men bara händer, leder till ett äktenskap och en modersroll som hon inte är redo att ta sig an. Majs osäkerhet för sig själv, sin kropp, hela sitt liv blir oerhört tydligt i Sandbergs roman. Det blir nästan svårt att läsa emellanåt. Hon är så osäker, så utsatt, vill göra allting rätt för att passa in som maka och mor. Sandberg bygger upp handlingen så att väntan på barnet, den alltmer oformliga kroppen, graviditetsbesvären, längtan att passa in i den nya familjen, svärmors förväntingar på den nya unga svärdottern, allt smälts samman i sammandragningarna i den kliniska förlossningssalen där Maj behandlas som ett djur som förbereds för slakt. Man kan nästan känna hennes ångest när det går upp för henne att barnet inte kommer att födas genom att linea nigra spricker upp och magen öppnar sig, utan att barnen ska komma från ett ställe på kroppen som inte ens har ord för.

Att Kristina Sandberg inte är Augustprisnominerad för den här starka skildringen är för mig en gåta. Språk och handling får mig att tänka på bland annat Kerstin Ekman och jag känner nästan en motvilja att ta mig ut ur handlingen och in i en annan. Sandberg gestaltar och levandegör så påtagligt att det är svårt att värja sig mot både ilskan över hur illa Maj behandlas och samtidigt ömheten och de trevande försök trots allt både hon och den ofrivillge maken gör för att närma sig varandra. Trots det och trots den stora ingifta släkten och den stora gemenskapen, alla släktkalas, julfiranden, kafferep och "fira sommarnöje" så är ensamheten så stor så stor. Och man känner ensamheten och frustrationen, och man känner utsattheten och ångesten och trots det mörka vill jag läsa mer och mer och mer...