Högläsning

Det har blivit lite si och så med högläsningen för barnen nu när de läser så bra själva. Båda ligger med näsan i hyfsat tjocka kapitelböcker varje kväll i sängen. Dottern läser gärna böckerna om dansälvorna och om Lassemajas detektivbyrå, och sonen har fastnat för Sune och hans tjejtjusarknep och var också väldigt fascinerad av Christer Fuglesangs Rymdresan som både var en spännande berättelse om ett rymdäventyr och samtidig en faktabok om astronomi. Sonen tyckte den var spännande och intressant.

Så här på sommaren när det finns lite mer tid och utrymme på kvällarna var min tanke att det var perfekt att ta upp högläsningen tillsammans med barnen igen. När de var mindre blev det minst en bilderbok per kväll - oftast två eftersom de för rättvisans skull fick bestämma varsin bok. Allt för husfridens skull... Jag var lite sugen på att läsa Astrid Lindgren så att de skulle få uppleva hennes fantastiska böcker "på riktigt" som böcker, och inte bara som filmer och tv-serier - även om de är bra de också! Vi kom tillsammans fram till att vi skulle börja med Bröderna Lejonhjärta, även om jag först föreslog Mio min Mio.

Häromkvällen var det så dags att börja. Vi bäddade ner oss i dotterns säng alla tre och jag hade inte läst många rader förrän det blev alldeles tjockt i halsen och tårarna började rinna. Visst kommer jag ihåg att berättelsen om de båda bröderna är sorglig, men jag mindes inte att hela första kapitlen är en enda tårdrypande historia. Jag fick göra flera avbrott och dottern fick läsa en halvsida tills jag hade hämtat mig någorlunda. Mina farhågor efter denna inledning att de skulle ligga och gråta sig till sömns och tänka på döden kom tack och lov av sig. De tyckte mest det var lite kul att jag låg och lipade när jag läste. Nu har vi kommit en bit in i boken efter att ha läst lite varje kväll och igår klev Tengil och förrädaren i Körsbärsdalen in i berättelsen. Nu börjar de tycka att det är lite läskigt... men tack och lov somnade de utan större besvär igår.

Biblioteksskadad som jag är var jag tvungen att kolla på signumet och det är faktiskt en Hcf-bok, det vill säga lämpad för läsning för barn mellan 7-9 år. Alltså precis rätt ålder för min snart 8-åring och min 9-åring. Men, jag kan ändå inte låta bli att känna att det kanske är för mycket död och svärta i berättelsen om Bröderna Lejonhjärta. Eller kanske är det bara mitt mammahjärta som är lite för beskyddande?

Vad tycker ni? Är Bröderna Lejonhjärta en för läskig högläsningsbok i den här åldern? (Eller är den bara för sorglig för mig som inte klarar av att läsa den utan att börja gråta...) Är det kanske bättre med idylliska Bullerbyboken istället?