Mobergs och Thunbergs 1970-tal

Förra veckan läste jag två böcker som båda har det gemensamt att de handlar om och (till största delen) utspelar sig på 1970-talet. Först läste jag Åsa Mobergs debutroman som legat i hennes egna gömmor tills den gavs ut först härom året, Kärleken i Julia Anderssons liv. Efter den slängde jag mig över Karin Thunbergs En dag ska jag ta mig någon annanstans. Båda böckerna handlar om unga kvinnor i en omvälvande tid bestående av frigörelse och politik, men de rör sig i diametralt skilda kretsar. Böckerna skiljer sig även åt på det sättet att Åsa Mobergs bok är en nyckelroman medan Karin Thunberg skrivit en självbiografi - om än med ett målande och många gånger poetiskt språk, som gör att det känns som en roman. Även om båda författarna beskriver samma tidsepok i Sverige är det stora skillnader. Där Moberg skriver om Julias liv i konstnärliga kretsar i huvudstaden, med debatter och politik många gånger i fokus, så skriver Thunberg om det borgerliga livet i Malmö där hon som ung nygift fru försöker leva upp till de förväntningar som samhället (föräldrar, svärföräldrar och den unge maken) ställer på henne, samtidigt som hon på något sätt längtar efter att höra till det där andra mer revolutionära livet som känns som en parallell verklighet till hennes egen situation. Inte minst blir det tydligt i en scen där hon beskriver hur hon hamnar bakom Malmöprofilen Mikael Wiehe i kassakön i mataffären. Hon får kämpa mot impulsen att helt enkelt bara luta sitt trötta huvud mot hans rygg för att på så sätt känna att hon hör till hon också. Att hon hör till samma värld som honom.

Rent språkligt är det kanske orättvist att jämföra böckerna. Thunberg är en driven journalist som har skrivit flera självbiografier innan denna (förutom allt journalistiskt material genom åren). Moberg är också en författare med många böcker och texter bakom sig - men boken om Julia Andersson är hennes första roman och skriven för länge sedan. Hennes ibland kanske naiva språk skulle säkerligen ha varit något helt annat om hon hade skrivit den idag. På något sätt tilltalar mig tonen i Thunbergs bok bättre än i Mobergs bok.

Mina minnen från 1970-talet är barndomens idylliserade verklighet. Jag började första klass 1979 och även om det inte känns så värst länge sedan så var det i princip i en helt annan tidsålder. Det är ibland lätt att glömma bort att saker som är självklara idag inte alltid har varit det. Bara en sådan sak idag som rätten till fri abort ser jag i ett annat perspektiv när Karin Thunberg skriver om läkarbesöken, kuratorssamtalet och psykologsamtalet hon var tvungen att ha när hon ville göra en abort. Hon var visserligen ung, men gift och med fast jobb och starkt ifrågasatt varför hon inte ville bilda familj just då. Hon var tvungen att få ett ja från tre olika instanser för att kunna få bestämma över sin egen kropp, sitt liv och sin framtid. Det är när man läser sånt som jag inser hur pass långt vi kommit idag - och jag skänker en tacksamhetens tanke till alla mina medsystrar som kämpat för kvinnans rätt till sina egna beslut.

Med en tids läsperspektiv på ovanstående böcker är det nog Karin Thunbergs bok som lämnat mest spår och eftertanke, även om Åsa Mobergs roman var helt klart läsvärd. Jag rekommenderar båda böckerna till läsning, och allra helst tycker jag att man ska läsa båda och se dem lite som repliker på varann.

Ps. Som vän av ordning och med tanke på att jag har lätt för att haka upp mig på (kanske onödiga) detaljer måste jag dock ta upp ett (mycket!!!) felaktigt påstående i Åsa Mobergs bok. I ett kapitel berättar huvudpersonen Julia varför hon fått tilltalsnamnet Julia - för att hennes far var så förtjust i Shakespeare och därför gav henne namnet från pjäsen Romeo och Julia. Så långt allt lugn, MEN, sen säger hon att hennes pappa med faiblesse för Shakespeare var precis som pappan i Edit Unnerstads böcker om Pip-Larssons, eftersom det var han som fick namnge alla döttrarna efter hjältinnor i Shakespeares pjäser (Desdemona, Rosalina, Miranda och Ofelia) Ähum! Om man läst sin Pip-Larsson vet man att flicknamnen kommer från modern Maja som tidigare varit vid teatern. Pojknamnen i familjen Pip fick pappa ingenjören Patrik Larsson, tillika uppfinnaren av de smarta pip-kastrullerna hitta på (Lasse, Knutte och Pysen, det vill säga Lars, Knut och Patrik). Och därmed basta!