Snopet!

Ibland hittar man böcker i bokhyllan som man glömt bort att man någon gång införskaffat. Av någon anledning stod Is och vatten, vatten och is alldeles undangömd i hyllan och bara väntade på att få bli läst. Jag kan inte påstå att det var ett försvunnet guldkorn jag hittade, men det var helt okej läsning och en tids förströelse. Bokens nutid utspelar sig på en isbrytare full av forskare och en del konstnärer, bland annat berättelsens huvudperson Susanne som är deckarförfattare. Parallellt får man berättelsen om Susannes uppväxt i Lund på 1960-talet. Båda handlingarna har det klaustrofobiska gemensamt. Isbrytaren är ett stängt rum med mycket känslor och många individer på en och samma plats. Susannes familj präglas av det döda äktenskapet mellan hennes föräldrar, men också en knepig relation mellan mamman Inez och hennes tvillingsyster Elsie. Elsie får tidigt sonen Björn men kan/vill inte ta hand om honom. Istället växer han upp hos Elsie och blir som en bror för Susanne. I sena tonåren halkar Björn in i ett popband och blir över en natt flickidol och får åka på turné. Beundrarinnorna hänger som klasar utanför dörren därhemma.
Utan att avslöja för mycket, så försvinner Björn under mystiska omständigheter. Detta är något som präglar resten av Susannes uppväxt och givetvis innebär det stora påfrestningar för den sedan tidigare instängda kärlekslösa familjen. Här om något kan man prata om Lars Norén-stämning. Susanne kan aldrig riktigt bli fri från Björns försvinnande och även på isbrytaren förföljer det förflutna henne.
Is och vatten, vatten och is är helt klart en läsvärd bok, även om jag tycker att författaren gör det lite för enkelt för sig på slutet. Efter att ha byggt upp en suggestiv stämning genom hela boken avslutas det hela i någon slags Titanic-Kate-Winslet-kliche. Många trådar från det förflutna nystas upp i handlingen, men jag läser bokens slut med känslan av att det är fel frågetecken som rättats ut. Jag vill inte ha svaren på de frågorna som serveras, jag vill ha svaren på allt det andra. I lätt frustration och något snopen lägger jag undan boken.

Lite efter alla andra...

Jag är väl inte den skarpaste kniven i lådan när det kommer till teknik... Så inte förrän idag fattade jag det där med podradio och fick ett ryck och laddade ner SR-appen. Nu har jag och min sommarförkylning legat nedbäddade tillsammans med pappersnäsdukar, starka fishermen, näsprej, varma tubsockor och en alvedon och lyssnat på Klara Zimmergrens sommarprat som sändes häromdagen. På sin sköna göteborgska har hon bland annat pratat om barnlängtan och barnlöshet och vad det gör med en människa - och alla vi som varit där - eller är där - vet precis hur det känns. Det är tårar och skratt lite om vartannat, skön musik och tänkvärda ord. Rekommenderas!

Det här var verkligen sista akten, Mari!

Det enda positiva med den här boken är att den är snabbläst och att man kan göra flera saker samtidigt när man läser den. Jag kollade på en EM-match i fotboll samtidigt som jag läste den - hela boken alltså. Jag tror jag läst alla Jungsteds Gotlandsdeckare, men om det kommer någon mer efter den här kommer jag inte att läsa den. Nu räcker det.

Hela boken är en enda lång upprepning och återkoppling till tidigare böcker om TV-journalisten Johan och hans Emma och deras barn och relation. Innan man kommit halvvägs in mellan pärmarna tror jag författaren har nämnt fyra gånger att Emmas stora barns pappa dog i en bilolycka. Jo, jag som läsare har förstått det nu. Likaså tragglas det vidare om polisen Knutas danska fru som lämnat honom. Jo, jag har förstått det också. Det är inte speciellt givande för handlingen att hela tiden skriva om det som hänt i de tidigare böckerna. Även om man inte läst någon av författarens förra böcker så räcker det liksom med att säga det en gång! Sedan ska dessutom fallet som dragits i långbänk med rymlingen Vera Petrov klaras upp. Där Mons Kallentoft lyckas knyta ihop trådarna från sin årstidskvartett med avslutet Den femte årstiden och därmed upplösningen på Malin Fors gamla följetonger till fall, så faller Mari Jungtedt pladask och avslutar Vera Petrova med något slags dåligt Hollywoodslut. Man skulle kunna tro att Den sista akten bara kom till för att kunna avsluta massa gamla brottsfall, samtidigt som det skulle ges tillfälle för Knutas att äntligen få till det med kollegan Karin, men det finns även ett "nytt" mordfall att klara upp i boken, även om det hamnar lite i skymundan för alla gamla surdegar som ska bakas ut.

I filmens värld kallas det för cameo när regissören gör ett eget inhopp i sin film, och jag vet inte om det kallas för det även i litteraturen, men Mari Jungstedt klämmer in sig själv (och väninnan sexualupplysaren - som jag antar är Katerina Janouch) i ett Almedalsmingel i början av boken. Vet inte om det ska vara en rolig detalj, men jag tycker mest det känns patetiskt.

Vill man ha en enkel lätt- och snabbläst bok där man räknar ut vem mördaren är drygt halvvägs in i boken är det här den perfekta sommardeckaren. För egen del kräver jag lite mer av en deckare för att jag ska kunna kalla den ens "bra". Over and out och tack för den här tiden Mari Jungstedt!

Högläsning

Det har blivit lite si och så med högläsningen för barnen nu när de läser så bra själva. Båda ligger med näsan i hyfsat tjocka kapitelböcker varje kväll i sängen. Dottern läser gärna böckerna om dansälvorna och om Lassemajas detektivbyrå, och sonen har fastnat för Sune och hans tjejtjusarknep och var också väldigt fascinerad av Christer Fuglesangs Rymdresan som både var en spännande berättelse om ett rymdäventyr och samtidig en faktabok om astronomi. Sonen tyckte den var spännande och intressant.

Så här på sommaren när det finns lite mer tid och utrymme på kvällarna var min tanke att det var perfekt att ta upp högläsningen tillsammans med barnen igen. När de var mindre blev det minst en bilderbok per kväll - oftast två eftersom de för rättvisans skull fick bestämma varsin bok. Allt för husfridens skull... Jag var lite sugen på att läsa Astrid Lindgren så att de skulle få uppleva hennes fantastiska böcker "på riktigt" som böcker, och inte bara som filmer och tv-serier - även om de är bra de också! Vi kom tillsammans fram till att vi skulle börja med Bröderna Lejonhjärta, även om jag först föreslog Mio min Mio.

Häromkvällen var det så dags att börja. Vi bäddade ner oss i dotterns säng alla tre och jag hade inte läst många rader förrän det blev alldeles tjockt i halsen och tårarna började rinna. Visst kommer jag ihåg att berättelsen om de båda bröderna är sorglig, men jag mindes inte att hela första kapitlen är en enda tårdrypande historia. Jag fick göra flera avbrott och dottern fick läsa en halvsida tills jag hade hämtat mig någorlunda. Mina farhågor efter denna inledning att de skulle ligga och gråta sig till sömns och tänka på döden kom tack och lov av sig. De tyckte mest det var lite kul att jag låg och lipade när jag läste. Nu har vi kommit en bit in i boken efter att ha läst lite varje kväll och igår klev Tengil och förrädaren i Körsbärsdalen in i berättelsen. Nu börjar de tycka att det är lite läskigt... men tack och lov somnade de utan större besvär igår.

Biblioteksskadad som jag är var jag tvungen att kolla på signumet och det är faktiskt en Hcf-bok, det vill säga lämpad för läsning för barn mellan 7-9 år. Alltså precis rätt ålder för min snart 8-åring och min 9-åring. Men, jag kan ändå inte låta bli att känna att det kanske är för mycket död och svärta i berättelsen om Bröderna Lejonhjärta. Eller kanske är det bara mitt mammahjärta som är lite för beskyddande?

Vad tycker ni? Är Bröderna Lejonhjärta en för läskig högläsningsbok i den här åldern? (Eller är den bara för sorglig för mig som inte klarar av att läsa den utan att börja gråta...) Är det kanske bättre med idylliska Bullerbyboken istället?

Favoritnoveller

När vi ändå är inne på ämnet noveller så måste jag skriva några rader om en av mina favoritförfattare, Kristian Petri. Det måste vara en sådan där författare som man på något sätt får upp ögonen för genom att man av en slump köper någon av hans böcker på en bokrea. I mitt fall tror jag förresten det var genom att jag fick i uppdrag att recensera hans bok Den sista ön för ÖrebroKuriren. Jag minns att jag läste den när jag bodde i Borås, och när jag nu kollar upp boken ser jag att den kom ut på Bonniers 1994 - vilket stämmer bra överens i tid med hur jag minns det.
Det är svårt att riktigt beskriva vad som är så bra med Kristian Petris böcker. Förmodligen låter jag luddig när jag säger att det är en speciell känsla och stämning i hans noveller. Det är ofta ett stort drag av melankoli - något som ofta tilltalar mig i litteraturen. Det är en känsla som ofta går att känna även i romaner av Anders Paulrud och dansken Jens Christian Gröndahl. Inte minst är det mycket som får tankarna att dra iväg mot Paul Auster.

Häromdagen läste jag novellsamlingen Nattboken av Petri. Det dröjer inte många meningar innan man som läsare befinner sig i ett några delar verkligt och några delar surrealistiskt landskap. Genom berättarjaget som är författaren själv hamnar man i något slags mittemellanland där man inte vet om det är fiktion eller om det faktiskt har hänt författaren på riktigt. De allra flesta novellerna i Nattboken är skrivna med ett tydligt berättarjag - och det är också de som är de allra bästa i samlingen. Här finns stora likheter med Auster som ju är en författare som skriver romaner om författare som håller på att skriva romaner. Metafiktion helt enkelt! De noveller i Nattboken som är skrivna i tredjeperson är inte fullt lika bra som de med författarjaget som utgångsperspektiv. Det kanske är något med att det där är tydligare att det är ren och skär fiktion. I de andra novellerna ligger spänningen så mycket i att man befinner sig i en overklig verklighet som blir tydligare genom fiktionens osäkerhet.

Idag när jag kollar upp Kristian Petri på Adlibris ser jag till min förtjusning att han kommer ut med en ny roman i höst, Pappan. Sätter genast upp den på bevakningslistan!

Lite kuriosa förresten, Kristian Petri sägs vara förlagan till Charlie Christensens figur Krille Krokodil i Arne Anka-serien...

Kortroman / Långnovell?

Var går egentligen gränsen mellan roman och novell? Filmberätterskan är en roman bokstavligen i det lilla formatet, både sidmässigt (111 sidor) och layoutmässigt (mindre än A5-formatet), samt är skriven i korta kapitel. Förmodligen är boken för lång för att kallas novell, men det är en roman som man lätt läser på en timme. Trots det korta formatet är det mycket som ryms inom berättelsens ram. På baksidestexten beskrivs romanen som finstämd och humoristisk. Finstämd kan jag hålla med om, men jag har svårt att se humorn i berättelsen om den fattiga familjen som skickar iväg dottern till byns biograf. Hon har nämligen en enastående förmåga att återberätta filmernas handling på ett så levande och målande sätt att först hela familjen och sedan hela byn glatt betalar inträde för att höra henne berätta om filmen istället för att själva gå och lösa biobiljetten och se den riktiga filmen. Humorn ligger kanske i hennes fantastiska berättarkonst med egenhändigt tillverkad rekvisita, men verkligen inte i det tragiska familjeödet med en alkoholiserad far och en mor som rymt med ett kringresande danssällskap. Det tragiska slutet gör också att man lägger ifrån sig boken snarare med en klump i halsen än med ett leende på läpparna.

Lurad!

VARNING! VARNING! VARNING! VARNING!

Morr! Efter att ha läst Hjorth/Rosenfeldts första deckare med psykologen Sebastian Bergman, Det fördolda, var jag sugen på mer och inför en tågresa då jag glömt ta med mig en bok köpte jag fortsättningen, Lärljungen,  på pocket för 95 dyra jävla spänn på Pressbyrån. Väl inne i boken och efter att ha plöjt första tredjedelen av boken inser jag att jag känner igen handlingen, personerna, storyn, ja helt enkelt ALLT. Ingenstans på bokens omslag eller i informationen om den står det att den filmatiserats med Rolf Lassgård i huvudrollen. Serien hette "Den fördömde" och visades 2010 i två avsnitt på SVT. Lärljungen som bok utgavs först 2011.

Är det inte lite falsk marknadsföring att inte skriva ut detta någonstans på bokomslaget? Boken bygger ju uppenbarligen på tv-manuset - och inte tvärtom. Jag var tvungen att rota (google är bra att ha ibland!) vidare i detta och hittade några fler som upptäckt samma sak som jag och som också kände sig lite lurade på konfekten!
Jag kan ju direkt säga att i det här fallet kommer jag att vara tjurig och långsint och inte köpa eller läsa någon eventuell fortsättning om herrarna Hjorth och Rosenfeldt hittar något annat gammalt tv-manus att damma av och klistra ihop till en bok.
 /hälsning en långsint läsare :)