vapenporr!?

Av en händelse trillade jag över Midvintermörker av Lars Wilderäng när jag letade efter en annan bok på Adlibris. Jag loggade in på mitt bibliotek och såg att den fanns för utlån, klickade i att jag ville reservera den och redan dagen därpå kunde jag hämta den på mitt favoritbibliotek med den bästa av service! Det bästa av allt: Det kostade inte en krona. Nu när jag dessutom lyckades lämna tillbaka den i tid så blev det ju verkligen gratis. Kanske är det förmätet att säga att bibliotek är fantastiska när man själv jobbar som bibliotekarie (Dock på ett annat än det ovan nämnda!), men jag tar mig friheten att göra det ändå!

Midvintermörker beskriver trovärdigt (tror jag i alla fall!) en rysk invasion av Sverige i modern tid. Det som börjar som en stor rysk militärövning en julhelg övergår till ett regelrätt anfall och kränkning av svenskt territorium. Svenska förband som har övning vid samma tillfälle för att öppet bevaka den ryska övningen befinner sig helt plötsligt i skarpt läge. Parallellt får läsaren följa olika soldater, den något överraskade vice statsministern som på grund av statsministerns död när ryssarna bombar Stockholm och Rosenbad, blir regeringens högsta höns i ett ögonblick. Vi får följa svenska specialförband som jag inte ens visste fanns - eller gör de det? Wilderängs bok är rafflande, spännande och hemskt otäck, och inte minst skarp kritisk mot nedrustningen av det svenska försvaret. För egen del som självklar och övertygad pacifist känns det lite märkligt när jag också börjar tycka att det nog inte hade varit så dumt med fler värnpliktiga som skulle kunna vara redo för att röja start- och landningsbanor om det värsta skulle hända...
Berättelsen är gripande, otäck, stark och välskriven, MEN jag som inte har gjort lumpen eller är speciellt vapen- och krigsintresserad (även om jag sett en hel del krigsfilmer genom åren) tycker det är bra tradigt med sida upp och sida ner av beskrivningar av vapenmodeller, stridsvagnar, pansarvagnar (Det kanske förresten är samma sak?) och kommandoanrop klart slut hit och dit. Om man är vapenpornografiskt lagd kan man nog dreggla en hel del över författarens beskrivningar, men jag skulle behövt ett lexikon med militära termer.

Mobergs och Thunbergs 1970-tal

Förra veckan läste jag två böcker som båda har det gemensamt att de handlar om och (till största delen) utspelar sig på 1970-talet. Först läste jag Åsa Mobergs debutroman som legat i hennes egna gömmor tills den gavs ut först härom året, Kärleken i Julia Anderssons liv. Efter den slängde jag mig över Karin Thunbergs En dag ska jag ta mig någon annanstans. Båda böckerna handlar om unga kvinnor i en omvälvande tid bestående av frigörelse och politik, men de rör sig i diametralt skilda kretsar. Böckerna skiljer sig även åt på det sättet att Åsa Mobergs bok är en nyckelroman medan Karin Thunberg skrivit en självbiografi - om än med ett målande och många gånger poetiskt språk, som gör att det känns som en roman. Även om båda författarna beskriver samma tidsepok i Sverige är det stora skillnader. Där Moberg skriver om Julias liv i konstnärliga kretsar i huvudstaden, med debatter och politik många gånger i fokus, så skriver Thunberg om det borgerliga livet i Malmö där hon som ung nygift fru försöker leva upp till de förväntningar som samhället (föräldrar, svärföräldrar och den unge maken) ställer på henne, samtidigt som hon på något sätt längtar efter att höra till det där andra mer revolutionära livet som känns som en parallell verklighet till hennes egen situation. Inte minst blir det tydligt i en scen där hon beskriver hur hon hamnar bakom Malmöprofilen Mikael Wiehe i kassakön i mataffären. Hon får kämpa mot impulsen att helt enkelt bara luta sitt trötta huvud mot hans rygg för att på så sätt känna att hon hör till hon också. Att hon hör till samma värld som honom.

Rent språkligt är det kanske orättvist att jämföra böckerna. Thunberg är en driven journalist som har skrivit flera självbiografier innan denna (förutom allt journalistiskt material genom åren). Moberg är också en författare med många böcker och texter bakom sig - men boken om Julia Andersson är hennes första roman och skriven för länge sedan. Hennes ibland kanske naiva språk skulle säkerligen ha varit något helt annat om hon hade skrivit den idag. På något sätt tilltalar mig tonen i Thunbergs bok bättre än i Mobergs bok.

Mina minnen från 1970-talet är barndomens idylliserade verklighet. Jag började första klass 1979 och även om det inte känns så värst länge sedan så var det i princip i en helt annan tidsålder. Det är ibland lätt att glömma bort att saker som är självklara idag inte alltid har varit det. Bara en sådan sak idag som rätten till fri abort ser jag i ett annat perspektiv när Karin Thunberg skriver om läkarbesöken, kuratorssamtalet och psykologsamtalet hon var tvungen att ha när hon ville göra en abort. Hon var visserligen ung, men gift och med fast jobb och starkt ifrågasatt varför hon inte ville bilda familj just då. Hon var tvungen att få ett ja från tre olika instanser för att kunna få bestämma över sin egen kropp, sitt liv och sin framtid. Det är när man läser sånt som jag inser hur pass långt vi kommit idag - och jag skänker en tacksamhetens tanke till alla mina medsystrar som kämpat för kvinnans rätt till sina egna beslut.

Med en tids läsperspektiv på ovanstående böcker är det nog Karin Thunbergs bok som lämnat mest spår och eftertanke, även om Åsa Mobergs roman var helt klart läsvärd. Jag rekommenderar båda böckerna till läsning, och allra helst tycker jag att man ska läsa båda och se dem lite som repliker på varann.

Ps. Som vän av ordning och med tanke på att jag har lätt för att haka upp mig på (kanske onödiga) detaljer måste jag dock ta upp ett (mycket!!!) felaktigt påstående i Åsa Mobergs bok. I ett kapitel berättar huvudpersonen Julia varför hon fått tilltalsnamnet Julia - för att hennes far var så förtjust i Shakespeare och därför gav henne namnet från pjäsen Romeo och Julia. Så långt allt lugn, MEN, sen säger hon att hennes pappa med faiblesse för Shakespeare var precis som pappan i Edit Unnerstads böcker om Pip-Larssons, eftersom det var han som fick namnge alla döttrarna efter hjältinnor i Shakespeares pjäser (Desdemona, Rosalina, Miranda och Ofelia) Ähum! Om man läst sin Pip-Larsson vet man att flicknamnen kommer från modern Maja som tidigare varit vid teatern. Pojknamnen i familjen Pip fick pappa ingenjören Patrik Larsson, tillika uppfinnaren av de smarta pip-kastrullerna hitta på (Lasse, Knutte och Pysen, det vill säga Lars, Knut och Patrik). Och därmed basta!

Rövare och banditer!

Nu är barnen och jag klara med sommarens högläsningsprojekt, Bröderna Lejonhjärta. Det var inte utan att jag nästan fällde en tår även på slutet när bröderna hoppar mot Nangilima. Den här gången höll barnen koll på mig och frågade om jag tänkte börja gråta nu igen, precis som jag gjorde i första kapitlet när Jonatan dör - första gången.

Det var så roligt att läsa tillsammans med barnen att vi raskt gav oss på nästa Astrid Lindgren-bok som vi råkade ha hemma, det vill säga det något slitna exemplaret av Ronja Rövardotter som jag fick julen 1981 när jag var 9 år.

Än så länge har vi bara läst första kapitlet, men något som slog mig nu när jag läser boken som vuxen för första gången är förhållandet mellan barnet Ronja och pappan/rövarhövdingen Mattis, som ju helt krasst är en kriminell pappa. Det kommer ett tillfälle när faktiskt pappan måste berätta vad det är han sysslar med för att få in till det dagliga uppehället. Det finns ju ganska många barn i vårt samhälle som har en eller till och med två föräldrar som sitter i fängelse och som har hamnat där för att de har "rövat" och begått brott.

För en tid sedan läste jag en intressant bok som heter Pappa & kriminell av Niklas Malmborg och Geir W. Stakset, som jag rekommenderar alla som jobbar inom Kriminalvården och Frivården (och även sociala myndigheter och liknande instanser!) att läsa. Det är lätt att glömma bort att det inte bara är kriminella människor vi har i förvar i våra häkten och fängelser. Det är också i många fall mammor, pappor, far- och morföräldrar som finns där - och i andra änden därmed deras barn och barnbarn.

Ps! Tydligen har det kommit ut en ny pocketupplaga av Ronja, med nya illustrationer. Hm. Vet inte vad jag ska tycka om det... Ilon Wikland känns ju bättre, eller är jag bara konservativ!?

Bodström

Jag läser inte så många biografier. De biografier jag trots allt läser är allt som oftast politiska biografier. I sommar tänkte jag försöka läsa Henrik Berggrens Palmebiografi, men jag har inte kommit så långt i den. Det är som tur är en bok man kan läsa lite i, lägga ifrån sig, och sedan ta några kapitel till i. Istället fick Thomas Bodströms senaste biografi Inifrån följa med på tältsemestern. Jag läste hans första bok 700 dagar i Rosenbad för många år sedan och gillade stilen. Efter det har det ju hänt en del i svensk politik och Bodström gick från att vara justitieminister till att bli oppositionspolitiker. I Inifrån tar han upp lite allt möjligt från livet i allmänhet och politiken i synnerhet, men med störst koncentration på politiken i opposition. Man skulle också kunna beskriva det som en slags summering av hans liv som politiker, eftersom han inte längre är verksam på samma sätt som förut. Jag gillar hans lättsamma stil som lite humoristiskt beskriver situationer i hans privata liv, likväl som mer eller mindre lyckade situationer som yrkesman. Man får bland annat veta att han en gång som barn "råkade" döda en ko med hjälp av en sten som han slängde ner från en linbana på väg upp i Alperna. Han tar också upp relationerna till olika journalister, vad han anser om den borgerliga politiken (såklart!), härvan med de egyptiska medborgare som CIA så hjälpsamt hanterade. Givetvis är det en del politiskt skvaller som berör allt från Olof Palme till Anna Lindh och Mona Sahlin. I ett specialskrivet kapitel som har tillkommit till pocketupplagan skriver han också om turerna kring Håkan Juholt. Boken är dock utgiven innan det blev klart att Stefan Löfvén tog över som partiordförande.

Jag får väl erkänna att min vurm för politiska biografier allt som oftast har en viss övervikt åt det socialdemokratiska hållet och innefattar böcker skrivna av allt från Pär Nuder (den var faktiskt inte så tråkig som man kan befara!) Lars Danielsson och Göran Persson. Kanske är det dags att ta sig in Fredrik Reinfeldt och gossarna på andra sidan det politiska staketet?

sträckläsningsvarning!

Jag kan inte säga att jag var överförtjust i Arnböckerna. Jag läste den första boken och den var okej, men inte så pass bra att jag läste resten av serien. Inte heller kollade jag på hela filmatiseringen, utan bara den första delen. Trots detta så har jag gått och funderat på läsa Brobyggarna ända sedan den kom. Av olika anledningar har det inte blivit av, men pocketupplagan slank med när jag köpte böcker inför sommar och semester.
Det här har varit sommarens (hittills i alla fall!) läsupplevelse för mig. Som läsare är jag obönhörligen fast redan efter första kapitlet och trots sina stadiga 595 sidor är det sträckläsning (med avbrott för visst intag av mat och dryck - fast man kan äta och dricka medan man läser också! - och en natts sömn) som gäller. Guillou berättar skickligt om de tre fiskarsönerna som blir faderlösa men som genom slump och försyn får chansen till skolgång och utbildning. I förra seklets början utexamineras de som diplomingenjörer i tyska Dresden och hela världen ligger för deras fötter. Som tack till hembygden har de lovat att efter avlagd examen återvända till Bergen för att hjälpa till att bygga järnväg i den svåra terrängen bland fjordar och berg och kallt klimat. Av olika anledningar är det bara en av bröderna, Lauritz, som håller sitt löfte. Oscar hamnar i Afrika, där han visserligen också bygger järnväg, men under helt andra förhållande än uppe i kalla Norden. Sverre hamnar i London. I Brobyggarna är det bröderna Lauritz och Oscar vi läsare får följa, och Guillou navigerar kapitlen mellan Afrika och Norge, Oscar och Lauritz, genom seklets första år och fram och till 1:a världskrigets slut. Brobyggarna är lika mycket en släktkrönika som en historieskrivning över 1900-talets inledning - allt från kolonialtidens Afrika till unionsupplösningen mellan Sverige och Norge 1905 och tar upp revolutioner och kvinnlig rösträtt. Del två i romanserien som författaren kallar "Det stora Århundradet" kommer till hösten 2012. Jag vill otåligt läsa den nu på en gång!

Nu har jag rensat bokhyllan från smått och gott, högt och lågt. Är det någon som vill ha någon av böckerna så är det bara att hämta hos mig (skänkes GRATIS!). Om någon mot förmodan skulle vilja ha något skickat till sig är det inte helt omöjligt att lösa på ett eller annat sätt, givetvis mot portokostnad. Hör av dig a.s.a.p. till mig på lotta.larsson.perkio@gmail.com i så fall!

Just ja, glömde några jag har utan omslag som inte gör sig så bra på bild...

Lars Kepler, Hypnotisören
Karin Fossum, Evas öga
Henry Fielding, Tom Jones
Lindsey Davis, Silvergrisarna

Nu har jag rensat bokhyllan från smått och gott, högt och lågt. Är det någon som vill ha någon av böckerna så är det bara att hämta hos mig (skänkes GRATIS!). Om någon mot förmodan skulle vilja ha något skickat till sig är det inte helt omöjligt att lösa på ett eller annat sätt, givetvis mot portokostnad. Hör av dig a.s.a.p. till mig på lotta.larsson.perkio@gmail.com i så fall!

Slavenka Drakulic, Förtärande kärlek
Lina Erkelius, Tio meter luft
Christina Bergil, Sju vita vargar i ett träd
Roddy Doyle, Paddy Clarke ha ha ha
Junot Diaz, Oscar Waos korta förunderliga liv
Lina Forss, Agnes & Edward
Stefan Gurt, Minnet av framtiden, Ljusets drottning