Nu vill jag se den däringa filmen om Idi Amin

Jag är otrogen mot Flickvännerna och ger mig i lag med en ny bokcirkel. Den består av en handfull stränga lärarinnor och då får den här slöfocken arslet ur vagnen och läser faktiskt de böcker vi förutsätts läsa för att föra vettiga diskussioner. Precis som i skolan, alltså. Lite djävla disciplin.

Nu senast läste och diskuterade vi En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru.

Vad förväntade jag mig då av denna bok. Jo. Att den skulle vara svårläst och dyster och att jag skulle få ett helvete med att ta mig igenom den. Blev det som jag förväntat mig? Nej.

Ok. Boken är inte munter. Det kan vi ju börja med att konstatera. Den är som en torr ökenfläkt. En är hungrig, törstig hela tiden boken igenom.

Huvudpersonen P, alltså vilka antiklimax han hela tiden råkar ut för. Utbildar sig till pilot i Grekland i slutet av 1960-talet. Strålande framtidsutsikter förutom att det är ganska så stökigt i hans hemland Uganda. Så tar han ett jobb som gör att han återvänder till Afrika, hamnar i förhör innehållande tortyr och sedan slussad till flyktingläger. Men hallå, kan det bli så här?

Det finns en hjärtskärande scen i boken, första natten P tillbringar i flyktinglägret. Han vaknar mitt i natten av en fruktansvärd smärta i örat. En stor termit har kraschlandat därinne och innan P får ut den därifrån tror både han och vi att han håller på att bli galen. När han äntligen lyckats få ut den sitter han i timmar och trevar med handen över sitt öra. Tillitetgjord. En enkel scen som symboliserar hela P:s liv.

Det finns en hopplöshet i boken som tar andan ur en. Och en inser förstås att P:s liv inte är unikt på något sätt. Att det finns tusentals och miljontals P som har stora drömmar, fantastiska framtidsutsikter. Men så kommer stormen och sveper bort allt över en natt.

Språket i boken är sällsynt vackert. Kristallklart, exakt, poetiskt och glidande. Ja, orden glider från det torra stampade golvet i P:s hydda i flyktinglägret och upp i den brännande blå och obärmhärtiga himlen.

Jag streckläste boken, i alla fall sista hälften. För den är spännande också.

Och den där filmen om Idi Amin måste jag leta reda på. Fylla ut den vita fläcken i min bildning. Forest Whitaker spelar huvudrollen.

Främling!

Jag var 11 år 1983 när Carola vann den svenska melodifestivalen med Främling. Jag var en riktig schlagerfestivalnörd som barn (och är kanske fortfarande till viss del - även om jag tycker det är lite mycket med alla delfinaler och andra chanser hit och dit) och jag tror inte jag var ensam om att tycka att det var något magiskt över hela grejen när den här lilla kristna tonåringen kom och sopade mattan med alla andra artisterna. Att jag själv var aktiv inom kyrkan gjorde att det var extra kul att hon stod där med bibeln i högsta hugg. Carola har på sätt och vis alltid varit en del av min barn- och ungdom, även om jag föll ännu hårdare för de dansande deodoranterna bröderna Herrey som vann hela schlagerkonkarongen året efter. Jag har aldrig sett Carola live (däremot var jag i Brunnsparken och såg Herreys), och jag kan inte säga att jag följt henne speciellt ingående genom åren, även om man inte kan undgå vad som skrivits om henne i pressen.

Om Carola som artist - om fenomenet Carola - och industrin kring hennes person och karriär handlar Johanna Koljonen och Andreas Ekströms bok som jag precis spontanlånat och i princip sträckläst. Koljonen och Ekström skriver om personen Carola och om hur hon blev som hon blev och turerna kring hennes genombrott. Det är ingen auktoriserad biografi som Carola varit med och haft någon talan om, däremot har författarna intervjuat personer i hennes närhet. Allt från Bert Karlsson till en av hennes första sånglärare som följde henne genom hela skolgången. Hennes kristna tro, Ulf Ekman och Livets ord finns så klart också med. På sätt och vis handlar inte boken bara om Carola utan även mycket om tidsandan och nöjeskulturen, nöjesbranschen från tidigt 1980-tal och framåt. Mellan kapitlen serveras små anekdoter om fans som mött Carola i olika sammanhang, imiterat Carola, samlat på Carolaskivor och prylar. Det här är en välskriven och intressant bok som jag tror man kan ha stor behållning av även om man inte är ett stort fan av Carola och hennes musik.

Omvälvande och omskakande

Två bröder med respektive ska gå på restaurang och äta en god måltid. Paul är en vanlig före detta lärare som lever ett normalt medelklassliv och hans bror Serge är en populär politiker med ambitionen att bli Nedeländernas nästa premiärminister. Författaren Herman Koch leder läsaren genom hela Middagen genom att bygga upp handlingen från fördrinken, genom förrätt, huvudrätt, dessert och slutligen avec. Det är skickligt komponerat såväl språkligt som matmässigt och den fina dyra krogens meny beskrivs på ett så målande sätt att snålvattnet lätt rinner till när jag läser - även fast jag normalt sett inte ens gillar chevrén som Paul beställer till förrätt.

Som läsare är det lätt att känna sympati för brodern Paul när han beskriver den lite skränige, pompöse Serge. Ju längre kvällen går desto mer komplicerat blir det och ju fler rätter som serveras sällskapet desto skarpare blir tonen familjerna emellan. Kvällens sammankomst är inte bara ett trevligt sätt att umgås, meningen med träffen är att bröderna och fruarna ska ta tillfället i akt att diskutera en viktig familjeangelägenhet.

Herman Koch har skrivit en ruskig historia på ett kyligt och distanserat sätt. Språket är precist och ändå är målande beskrivet. Ämnet må vara förfärligt, men romanen är mycket skickligt uppbyggt och när jag vänder sista bladet i boken är jag överraskad och imponerad över den totala perspektivförskjutning författaren slänger rätt i ansiktet på mig.

Läsåret 2012

Senare hälften av 2012 har jag haft ett riktigt lässtimm. Det började nog egentligen under semestern när jag plöjde en och annan roman och sedan hängde det liksom i. Förutom att låna på bibblan jag arbetar på har jag utnyttjat servicen på mitt lokala bibliotek Haga riktigt mycket. I början av året lånade jag även en del barnböcker på mitt lånekort, men under hösten har barnen fått egna kort som de lånar själv på. Därför blir inte statistiken helt tillförlitlig, men när jag frågade bibliotekarien i mellandagarna hur många böcker jag lånat under året så visade det sig att det var hela 103 stycken. Får se vad det landar på nästa år när jag bara lånar till mig själv på kortet. Jag för annars ingen speciell statistik över vad jag läser och jag redovisar inte slaviskt exakt vad jag tycker heller. Om jag skriver om en bok så är det oftast en bok jag tyckt varit intressant eller bra, inte en som jag tycker är väldigt dålig, men det händer. Jag är lite allergisk mot långa raddor av topplistor så jag förvånar mig själv lite med detta inlägg genom att skriva om toppen, botten och årets överraskning (och årets konstigaste...).

Årets läsupplevelse nummer ett, ohotad, är Kristina Sandbergs uppföljare till Att föda ett barn, Sörja för de sina. Vad jag tyckte om den skrev jag om här. Jag ser otroligt mycket fram emot att fortsätta läsa om Maj och jag hoppas det inte dröjer allt för länge innan nästa bok kommer.

Årets bottennapp är lite svårare eftersom jag oftast inte läser klart böcker som inte funkar för mig (sån är jag - varför kämpa sig igenom något dåligt när det finns så mycket bra att läsa?). Jag överdriver lite när jag säger att Inger Alfvéns Allt vi aldrig gjorde med varandra är årets bottennapp, men den är i alla fall årets besvikelse. Det var många år sedan jag läste Alfvén, men jag minns att jag tyckte mycket om S/Y Glädjen till exempel. Jag tror att det största problemen jag har med den här boken är att det är en död människa med ett allvetandeperspektiv som spelar en stor roll i handlingen. Allt för mycket övernaturligheter i en bok faller inte mig i smaken. Visst man kan läsa den som en modern replik till Shakespeares En midsommarnattsdröm, men nä, funkade inte för mig, och jag blir inte jättesugen på att läsa någon eventuellt kommande bok av Inger Alfvén. Kanske är det istället bättre att läsa om hennes gamla böcker?




Årets överraskning är faktisk Jan Guillous första bok i hans historiska serie om 1900-talet, Brobyggarna som jag tycker så här om.  Visst har jag läst några Hamiltondeckare och lite pliktskyldigt första Arn-boken, men inte riktigt känt något wow. För att vara ärlig är det väl inte WOW här heller, men jag är väldigt positivt överraskad över vilken bladvändare den här boken var. Jag klämde den på en och en halvdag på årets tältsemester. Dock var jag inte lika entusiastisk över uppföljaren Dandy, men jag hoppas han hittar tillbaka till första bokens driv i den tredje boken.


Årets konstigaste bok har jag inte ens läst klart än, men vilken dag som helst så... Jag har lovat en av mina ryska låntagare att läsa Bulgakovs klassiker Mästaren och Margarita, så nu under julledigheten har jag gjort slag i saken. I och för sig visste jag nog inte vad jag förväntade mig, men den är bra underlig. Som jag skrev ovan angående Alfvéns bok så har jag lite svårt för övernaturligheter och i Mästaren och Margarita vimmlar det av konstigheter som talande katter och trollkonster. Jag har hört från fler andra vanligtvis tillförlitliga litterära källor att det här är en fantastisk bok och förmodligen är jag väl för simpel för att förstå storheten med den. Den som vill och känner sig manad får gärna förklara för mig vid tillfälle...

Alltings början, av Karolina Ramqvist

Alltings början utspelar sig under 1990-talet i Stockholm och det är en nyckelroman.

Saga, bokens hjältinna, är född 1976 och vi får följa henne genom 90-talet . Hon är dotter till en konstnärinna och feminist som målar och skulpterar vaginor och som har middagar med sina väninnor där de diskuterar konst, kultur och politik. Saga växer upp i ett fritt tänkande hem, hon uppmanas att ta för sig.

Saga börjar gymnasiet hösten 1992 och träffar genast Pauline som blir hennes följeslagerska genom hela boken. Pauline drar med Saga till ett café och där sitter han, mannen som ska komma att påverka Saga under hela hennes 90-tal. Victor Schantz, hip festfixare och "Stockholms vackraste man". Han är dubbelt så gammal som Saga och han är inte det minsta intresserad av henne. Till att börja med är Saga heller inte intresserad av Victor Schantz, hon kan inte se hans storhet. Men så slår besattheten till.

Pauline och Saga rör sig i Stockholms krogliv som fiskar i vattnet sina unga år till trots. De glider fram som på räkmackor. Sagas cirklar rör sig runt Viktor och helt plötsligt bestämmer han sig för att hon en natt ska få följa med honom hem.

Snart har de etablerat ett mönster. Victor kallar Saga till sig som en call-girl när han känner för det, alltid nattetid. Men hon är en självständig tjej med ett stort umgänge och en fri vilja. Och han är en eftertraktad man i Stockholms nattliv.  Inte kan det väl vara något förnedrande i denna uppgörelse? 

Samtidigt som den ljusskygga relationen med Victor fortskrider, fortskrider också Sagas vanliga liv. Hon hoppar av gymnasiet och får börja skriva för en liten smal tidning. Men det går bra för henne för på nittiotalet är det en "ung tjej" alla vill ha inom media. Och hon är smart och feminist och kan ge svar på tal åt det trötta gubbpatriarkatet. Snart är hon krönikör i en rikstäckande morgontidning, hon får göra ett sommarprogram i radio. I posten kommer hotfulla och hätska brev.

Hon reser till Paris och hoppas att allt med Victor ska vara över. Men hon inser att "allt är igång" igen så snart hon får se honom efter hemkomsten. Trots att hon klättrar karriärmässigt, tar sig fram och upp, går hon alltid i samma fälla med Victor. Förnedringsfällan. För han vill inte ha henne till något annat än att ligga med och bara när det passar honom.

Victor är inte hennes ende älskare. Det florerar en mängd män av olika åldrar och snitt i Sagas liv. Många kommer från kultureliten och många är gifta.

Ramqvist gör Saga till en fri agent därför att tidsandan gav henne möjlighet till att vara det. Hade hon varit född tio år tidigare hade hon med största sannolikhet varit ett offer för männen på ett eller annat sätt och också gestaltats som ett sådant. Men hon har ett kulturellt kapital, hon är privilegierad, hon har makt och en position inom Stockholms medievärld (trots att hon ännu inte fyllt 20). Så nej, hon är inte ett offer. Eller? Vem är hon då i förhållande till Victor Schantz?

Ramqvist har i recensioner fått en viss kritik för att hon gjort Saga till en kylslagen flicka som håller distans till såväl sitt känsloliv som sin läsarskara.  Det där förstår jag inte riktigt. Är det för att huvudpersonen är en ung kvinna, som vi förväntar oss att hon ska bjuda på sig själv, att hon ska vara varm och privat och intim och bekänna saker för oss? Hade vi förväntat oss detsamma om huvudpersonen varit en ung man?

Jag identifierar mig med Saga och förstår hennes distans. Jag tycker att det är befriande att inte bli insmetad i känslor. Att berättarstilen är lite lakonisk, även när passion, aborter och personliga tillkortakommanden gestaltas.

Alltings början är inte bara en berättelse om 90-talet, utan också en berättelse om medelklass. Om att vara priviligerad och kunna ta vissa saker för givna, att ha tillgång till offentliga rum, att bli hörd och lyssnad till. Men också om att uppleva saker och att förhålla sig till det med en viss distans.

En tanke slår mig när jag läst klart boken. Visst var vi fria på 90-talet, visst hade vi som unga tjejer och kvinnor möjligheter som tidigare generationer av kvinnor aldrig haft (och inte var vi direkt tacksamma för det). Ändå kan jag inte låta bli att tänka att jag hoppas att inte unga kvinnor idag har det som Saga. Att ständigt gå i förnedringsfällan om så bara i förhållande till en enda man. Jag hoppas att 90-talisterna och kommande generationer unga kvinnor aldrig ska behöva gå i den fällan.

Lagomdeckare

När barnboksförfattaren Petter Lidbeck skriver vuxenböcker kallar han sig för pseudonymen Hans Koppel. Utan att ha hängt med allt för mycket så var det först för ett tag sedan, efter att ha släppt några böcker, som han avslöjade sin rätta identitet.

Boken handlar om Ylva och Mike och dottern Sanna som bor i Skåne. De har haft det lite halvdant ett tag i sin relation men det verkar som att de kommit på fötter igen. En morgon förvarnar Ylva om att hon kanske ska ut med tjejerna på jobbet en sväng så Mike blir först inte orolig när hon inte kommer hem på kvällen. Morgonen efter börjar han dock ringa runt och när han inser att Ylva sagt till kollegorna att hon inte ska med ut, utan istället tänker åka hem och ta en tidig kväll, börjar Mike inse att det är något som inte stämmer.

Kommer aldrig mer igen är absolut ingen dålig bok. Den har en bra och spännande intrig och ett bra och lättflytande språk som gör att ögat flyger genom sidorna. Det är en riktig bladvändare och han släpper lagom mycket information hela tiden vilket gör att man vill läsa vidare. Men! Det är en fruktansvärd tunn bok, inte bokstavligt eftersom berättelsen ändå utgör dryga 250 sidor, men trots en spännande intrig och ett bra upplägg så blir det platt och klichéartat. Lidbeck själv skriver i ett efterord att han inte vet något särskilt om polisarbete och att han i princip haft Kling & Klang som förebilder för de utredande poliserna i boken. Det var verkligen inte vad den här historien behövde, eftersom det blir för mycket fars á la Stefan & Krister över det hela - och det hör inte hemma i en deckare som vill kunna kalla sig seriös. I alla fall inte i min värld (Det påminner mig om den obegriplige Evert Grens i Roslunds och Hellströms så kallade spänningsromaner). Trots allt vill jag verkligen inte säga att det här var en dålig historia, men det känns inte färdigt på långa vägar. Med lite mer psykologisk skärpa och djup, mer runt om kring än bara pang på intrigen så hade det här kunna bli riktig riktigt bra. Nu är det bara lite lagom.

Hoppsan, såg först nu att Johanna redan skrivit om den här på bloggen! Hennes analys är mitt i prick! Jag håller med om allt :)

dagensbok.com intervjuar Kristina Sandberg

dagensbok.com publicerar en bra intervju med Kristina Sandberg idag där hon berättar mer om sitt skrivande och böckerna om Maj (som om någon missat det är bland det bästa jag någonsin läst!)
Jag tycker det är intressant att hon nämner Joyce Carol Oates som en förebild i sitt sätt att skriva. Konstigt nog har jag bara lyckats läsa en enda hel Oates-roman och det var den kortkorta Mörkt vatten, men jag fullkomligt älskar Sandbergs berättarstil och språk. Får det inte riktigt att gå ihop, men tänker att jag nog borde försöka mig på Oates igen.

Tysk tegelsten

När jag ställde mig i kö på Hans Falladas bok Ensam i Berlin hade jag ingen större koll på att den var drygt 650 sidor lång. Väl framme i lånedisken på Haga bibliotek skulle jag även hämta ut Linn Ullmanns Det dyrbara och ställdes inför faktumet att det dessutom var 14 dagars lån på båda böckerna. Cirka 1000 sidor på två veckor alltså. Och tro det eller ej, men det gick! (jag behövde bara 12 dagar för att vara exakt!)

På originalspråket tyska heter boken Jeder stirbt für sich allein och jag kan inte låta bli att tycka att den svenska översättningen av titeln inte känns helt hundra. På engelska heter den till exempel Every Man Dies Alone, vilket är mycket mer mitt i prick. Nu ska jag inte hänga upp mig på en taskigt översatt titel utan istället fokusera på innehållet som var riktigt riktigt bra och intressant. I förordet till denna nya upplaga av Falladas roman stod häpnadsväckande nog att författaren skrev boken under några veckor hösten 1946. Helt otroligt att någon kan producera så här bra och mycket prosa på mindre än en månad men jag kan inte låta bli att undra vad han knaprade för uppiggande för att lyckas med projektet...

Ensam i Berlin är på sätt och vis en kollektivroman där huset på Jablonskistrasse 55 i Berlin står i fokus. I husets olika lägenheter bor en udda samling människor som påverkas av det pågående kriget på olika sätt. Romanen tar sin början när det medelålders paret Otto och Anna Quangel tar emot ett brev som meddelar att deras enda son stupat i kriget. Från att egentligen inte vilja ha något med kriget att göra leder det ena till det andra och på Ottos förslag börjar paret tillsammans att sprida små brevkort med några korta med slagfärdiga rader om krigets dumheter samt med olika praktiska råd om hur man ska bedriva civilt motstånd. Det är till exempel råd som att jobba långsamt i vapenfabrikerna, inte skänka så mycket pengar till Vinterhjälpen för soldaterna vid Östfronten och så vidare. Varje vecka placerar Otto ut korten för att andra medborgare ska hitta dem. Han hoppas att de ska spridas vidare, men allt som oftast får läsarna mer eller mindre panik och vill inte förknippas med budskapen utan överlämnar dem till polisen. Paret Quangels liv kretsar allt mer kring dessa brevkort och hur de ska förmedlas, men efter några år är oturen framme och de kallas in för förhör. Slutdelen av romanen handlar främst och deras tid i fängelset och om rättegången mot dem.

Jag brukar inte läsa så här tjocka böcker. Dels är de avskräckande tunga att hålla (Den här var faktiskt lite trixig att läsa i sängen på kvällen...) och jag gillar omväxlingen av olika typer av romaner och deckare och vill inte att det ska ta allt för lång tid att läsa. Jag inser nu att jag borde våga ge mig på även tjockare böcker lite oftare - är bara innehållet tillräckligt bra så spelar inte storleken någon större roll...

Jaha!?

Om jag blev positivt överraskad av Josefine Sundströms debut Vinteräpplen, så blir jag överraskad på ett mer negativt sätt gällande hennes andra roman Boel och Oscar. Det är inte egentligen en dålig roman. Det är heller inte en roman som inte engagerar. Jag blir till och med så berörd på ett ställe i boken att jag fäller en liten tår. Men, det som stör mig är att den är så himla spretig och försöker greppa om så många olika historier. Josefine Sundström har material så att det räcker till ett par tre böcker till och berättelsen om Boel och Oscar hade mått bra av lite hårdare redigering. Nu känns det som om författaren vill klämma in så mycket som möjligt mellan pärmarna. Det är inte bara en roman om två ensamma människor, utan också en roman om vård i livets slutskede - både som demenspatient - och som cancerpatient. Ovanpå detta är det en kraschad kärleksrelation, en son som dog i en tragisk olycka, en trasig far-dotter-relation. Det hade varit en bättre bok om författaren bestämt sig för någon av alla historierna hon vill berätta. Man måste inte skriva om ALLT i en bok. Josefine Sundström är en så pass bra berättare att det säkerligen kommer att komma fler böcker från hennes penna. Det finns ingen anledning att bränna allt krut i en och samma roman.

Gardell och Guillou

Av en ren tillfällighet läste jag Jan Guillous fortsättning på Brobyggarna, Dandy, precis efter Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Det är böcker som på sätt och vis kompletterar varandra i all sin olikhet men ändå likhet. Båda författarna beskriver homosexuella mäns vardag i en tid långt före vår tids dagar av Pridefestivaler och regnbågsfamiljer. Trots att det är 80 år mellan huvudpersonernas fiktionella verkligheter i författarnas böcker finns det många gemensamma nämnare. Både i början och slutet av förra seklet var många tvungna att hitta på parallella sätt att leva för att accepteras i samhället. Gardells huvudperson Rasmus måste flytta till en storstad för att kunna leva som han vill. Hemma i Värmland är han en annan person. Guillous Sverre måste bland annat låtsas förlova sig med en lady för hålla skenet uppe.

Jonas Gardell berättar om tiden då AIDS-viruset blev lika vanligt som en höstförkylning och en hel generation unga män dog som flugor i ett modernt 1980-tal som fick panik över epidemin. Han berättar om Rasmus och Benjamin och deras på samma gång omöjliga som självklara kärlek. Rasmus från Värmlandsskogarna åker till huvudstaden för att kunna leva sitt liv på ett sant och ärligt sätt mot sig själv, för att kunna vara den han är och inte den hans föräldrar tror att han är. Benjamin från Stockholm är ett fanatiskt Jehovas vittne uppvuxen i en strängt religiös familj. Deras förvirrade vägar korsas och där slutar också Gardells första bok i den tänkta trilogin. Som läsare känner jag mig lite snuvad efter en lång upptakt och ett raskt avslut och hade hellre sett en längre roman på en gång. Kanske blir intrycket ett annat när hela romansviten (en trilogi?) är utgiven och man kan se helheten på ett annat sätt. Trots allt är det viktig nutidshistoria som Gardell berättar. 1980-talet är inte långt bort och i dagens upplysta samhälle är det lätt att glömma bort att det bara för några årtionden sedan inte var helt enkelt att komma ut ur garderoben. Det får mig att tänka på när jag själv gick på högstadiet i 1980-talets lilla Kumla och vi fick besök från en kvinna och en man från RFSL som berättade om hur det var att vara "bög och flata". Hur modigt måste inte det ha varit att åka runt bland småstadens tonåringar och berätta!

I Brobyggarna alternerade Jan Guillou mellan bröderna Lauritz och Oscars berättelser från Norge och Tyska Östafrika under början av 1900-talet. Likt mellanbrodern Oscar hade även den tredje och yngste brodern Sverre rymt från sitt åtagande att bygga broar i hemlandet för att återbetala sin utbildning till diplomingenjör i Dresden. I uppföljaren Dandy får vi följa Sverre helt och hållet. I Dresden blir han förälskad i studiekamraten Albert och följer med honom hem till England istället för att återvända till Norge. Albie visar sig vara Earl och arvtagare till ett stort gods - som för tankarna till ett slags Downton Abbey med sina lorder och ladies och stab av tjänstefolk. Att leva i ett homosexuellt förhållande i det tidiga 1900-talets överklassengland är inte speciellt accepterat, så Sverre är för enkelhetens skull och utåt sett Albies vän och kompanjon som bor tillsammans med honom i ingenjörsvillan på det stora godset. Om Brobyggarna tog upp imperialismen och kolonialiseringen av Afrika, den tekniska utvecklingen främst sett ut järnvägens utbredning, så är Dandy och boken om Sverre en bok om det tidiga 1900-talets konst. Det är impressionism med Matisse och Monet. Det är inblickar i Bloomsbury-gruppen och deras konstnärliga tänkande och fria moderna sett att leva. Historiska personer som Bertrand Russell, John Maynard Keynes, Virgina Woolf svävar förbi i berättelsen och Guillou väver skickligt ihop fakta och fiktion. I första boken om 1900-talets historia a'la Guillou finns dock en helt annan dynamik och driv. Kanske är det det berättartekniska greppet att vartannat kapitel följa ena brodern och sedan den andra som gör att det blir ett helt annat tempo. Det märks dock att han är en skicklig författare och berättare som vant får ihop allt på slutet och det ska bli spännande att förhoppningsvis fortsätta följa de tre bröderna genom det moderna samhällets framväxt under förra seklet.

Bland det bästa jag någonsin läst.

Normalt sett brukar ett tjugotal personer klicka in på mina bokbetraktelser, men min senaste text om Lars Wilderängs Midvintermörker resulterade i över 270 visningar. Jag gissar att det har med rubriken "Vapenporr!?" att göra. För att få många läsare borde jag alltså alltid försöka hänvisa till sex i rubriken... Det blir lite svårt när det gäller den här boken jag tänkte skriva några rader om nu. Kanske ska jag försöka få till något med ordet "extas!" eftersom det här är en läsupplevelse utöver det vanliga? Nej, jag nöjer mig med rubriken ovan. Helt enkelt för att det är så det känns!

Igår lämnade jag tillbaka Sörja för de sina av Kristina Sandberg på biblioteket och upptäckte till min stora förvåning att det inte var kö på den. Hösten 2010 läste jag första boken om Maj, Att föda ett barn och skrev om den här på bloggen. Det var utan tvekan det årets absolut största läsupplevelse Allt sedan dess har jag längtat efter den utlovade uppföljaren.

Sörja för de sina är andra boken om Maj och hennes familj i 1940- och 1950-talets Örnsköldsvik och den är minst lika bra som första boken. Det är samma klaustrofobiska känsla av osäkerhet inför att att inte passa in, inte vara fin nog, inte räcka till som maka och mor. Jag faller för Sandbergs stream-of-consciousness-prosa som berättar om Maj både genom hennes innersta tankar och från ett ibland utifrånperspektiv. Författarens sätt att skriva gör att jag som läsare hamnar i karaktärens allra innersta på ett påtagligt sätt, nästan så att det emellanåt blir obehagligt, men för all del inte på ett negativt sätt!

I söndagens premiäravsnitt av Babel (Tack SVT för den nya fantastiska sändningstiden!!!) var Karolina Ramqvist gäst och i ett samtal med programledaren Jessica Gedin och den hypade Caitlin Moran talade man om feminismen och konsten att vara kvinna. Karolina Ramqvist berättade till exempel om de tre feministiska råd som hennes mamma gett henne: Skaffa en utbildning, en egen inkomst och ett körkort. Därefter kan du bilda familj. I vår verklighet idag är det inte så konstiga råd. Att ha en utbildning och en egen inkomst är för de flesta självklart för att leva ett självständigt liv och kunna ha valet att stå på egna ben om det skulle bli aktuellt, t ex att kunna välja att lämna en dålig relation och ändå överleva ekonomiskt. När jag ser på romanfiguren Maj och hennes liv ser jag motsatsen till dessa dagens självklarheter. Jag ser en kvinna vars huvuduppgift är att ta hand om hem, man, barn och familj. Hon storstädar, lagar och syr kläder, bakar och lagar all mat från grunden. Hon lagar fina representationsmiddagar till sin man, organiserar sommarens picknickar, barnen kalas, syltar, saftar, tar hand om svärmor och släktens födelsedagar, läser läxor med barnen, följer dem till skolan, tar hand om deras kamrater. Jag ser en kvinna med visserligen stor skicklighet och yrkesheder om man får kalla det så, men jag ser även en kvinna som inte kan köpa en födelsedagspresent till sin man, för hon har inga egna pengar! Det är en kvinna som inte kan välja något annat än ett olyckligt äktenskap för hon har ingen väg ut ur det.
För mig är det provocerande med kvinnor idag som drömmer om en hemmafrutillvaro. Jag kan på sätt och vis förstå lockelsen i att ha tid att ägna sig åt hus och hem, pyssle och pynt om man är lagd åt det håller, men, vad är det för lockande med att göra sig helt beroende av sin partner. Vad är det för fördelar med att inte ha en egen inkomst!? Jag rekommenderar alla hemmafrukramare att läsa Sandbergs böcker för lite historisk insikt.

Nu är det här ingen politisk blogg, men Sandbergs romaner om Maj väcker många sådana här frågor och jag är innerligt tacksam för allt kvinnorörelsen har gjort genom åren. Det är skönt att inse att vi faktiskt kommit en bra bit på väg på många håll, och det är skönt att det numera (förhoppningsvis) inte är så vanligt att få en hushållsapparat i födelsedagspresent.

vapenporr!?

Av en händelse trillade jag över Midvintermörker av Lars Wilderäng när jag letade efter en annan bok på Adlibris. Jag loggade in på mitt bibliotek och såg att den fanns för utlån, klickade i att jag ville reservera den och redan dagen därpå kunde jag hämta den på mitt favoritbibliotek med den bästa av service! Det bästa av allt: Det kostade inte en krona. Nu när jag dessutom lyckades lämna tillbaka den i tid så blev det ju verkligen gratis. Kanske är det förmätet att säga att bibliotek är fantastiska när man själv jobbar som bibliotekarie (Dock på ett annat än det ovan nämnda!), men jag tar mig friheten att göra det ändå!

Midvintermörker beskriver trovärdigt (tror jag i alla fall!) en rysk invasion av Sverige i modern tid. Det som börjar som en stor rysk militärövning en julhelg övergår till ett regelrätt anfall och kränkning av svenskt territorium. Svenska förband som har övning vid samma tillfälle för att öppet bevaka den ryska övningen befinner sig helt plötsligt i skarpt läge. Parallellt får läsaren följa olika soldater, den något överraskade vice statsministern som på grund av statsministerns död när ryssarna bombar Stockholm och Rosenbad, blir regeringens högsta höns i ett ögonblick. Vi får följa svenska specialförband som jag inte ens visste fanns - eller gör de det? Wilderängs bok är rafflande, spännande och hemskt otäck, och inte minst skarp kritisk mot nedrustningen av det svenska försvaret. För egen del som självklar och övertygad pacifist känns det lite märkligt när jag också börjar tycka att det nog inte hade varit så dumt med fler värnpliktiga som skulle kunna vara redo för att röja start- och landningsbanor om det värsta skulle hända...
Berättelsen är gripande, otäck, stark och välskriven, MEN jag som inte har gjort lumpen eller är speciellt vapen- och krigsintresserad (även om jag sett en hel del krigsfilmer genom åren) tycker det är bra tradigt med sida upp och sida ner av beskrivningar av vapenmodeller, stridsvagnar, pansarvagnar (Det kanske förresten är samma sak?) och kommandoanrop klart slut hit och dit. Om man är vapenpornografiskt lagd kan man nog dreggla en hel del över författarens beskrivningar, men jag skulle behövt ett lexikon med militära termer.

Mobergs och Thunbergs 1970-tal

Förra veckan läste jag två böcker som båda har det gemensamt att de handlar om och (till största delen) utspelar sig på 1970-talet. Först läste jag Åsa Mobergs debutroman som legat i hennes egna gömmor tills den gavs ut först härom året, Kärleken i Julia Anderssons liv. Efter den slängde jag mig över Karin Thunbergs En dag ska jag ta mig någon annanstans. Båda böckerna handlar om unga kvinnor i en omvälvande tid bestående av frigörelse och politik, men de rör sig i diametralt skilda kretsar. Böckerna skiljer sig även åt på det sättet att Åsa Mobergs bok är en nyckelroman medan Karin Thunberg skrivit en självbiografi - om än med ett målande och många gånger poetiskt språk, som gör att det känns som en roman. Även om båda författarna beskriver samma tidsepok i Sverige är det stora skillnader. Där Moberg skriver om Julias liv i konstnärliga kretsar i huvudstaden, med debatter och politik många gånger i fokus, så skriver Thunberg om det borgerliga livet i Malmö där hon som ung nygift fru försöker leva upp till de förväntningar som samhället (föräldrar, svärföräldrar och den unge maken) ställer på henne, samtidigt som hon på något sätt längtar efter att höra till det där andra mer revolutionära livet som känns som en parallell verklighet till hennes egen situation. Inte minst blir det tydligt i en scen där hon beskriver hur hon hamnar bakom Malmöprofilen Mikael Wiehe i kassakön i mataffären. Hon får kämpa mot impulsen att helt enkelt bara luta sitt trötta huvud mot hans rygg för att på så sätt känna att hon hör till hon också. Att hon hör till samma värld som honom.

Rent språkligt är det kanske orättvist att jämföra böckerna. Thunberg är en driven journalist som har skrivit flera självbiografier innan denna (förutom allt journalistiskt material genom åren). Moberg är också en författare med många böcker och texter bakom sig - men boken om Julia Andersson är hennes första roman och skriven för länge sedan. Hennes ibland kanske naiva språk skulle säkerligen ha varit något helt annat om hon hade skrivit den idag. På något sätt tilltalar mig tonen i Thunbergs bok bättre än i Mobergs bok.

Mina minnen från 1970-talet är barndomens idylliserade verklighet. Jag började första klass 1979 och även om det inte känns så värst länge sedan så var det i princip i en helt annan tidsålder. Det är ibland lätt att glömma bort att saker som är självklara idag inte alltid har varit det. Bara en sådan sak idag som rätten till fri abort ser jag i ett annat perspektiv när Karin Thunberg skriver om läkarbesöken, kuratorssamtalet och psykologsamtalet hon var tvungen att ha när hon ville göra en abort. Hon var visserligen ung, men gift och med fast jobb och starkt ifrågasatt varför hon inte ville bilda familj just då. Hon var tvungen att få ett ja från tre olika instanser för att kunna få bestämma över sin egen kropp, sitt liv och sin framtid. Det är när man läser sånt som jag inser hur pass långt vi kommit idag - och jag skänker en tacksamhetens tanke till alla mina medsystrar som kämpat för kvinnans rätt till sina egna beslut.

Med en tids läsperspektiv på ovanstående böcker är det nog Karin Thunbergs bok som lämnat mest spår och eftertanke, även om Åsa Mobergs roman var helt klart läsvärd. Jag rekommenderar båda böckerna till läsning, och allra helst tycker jag att man ska läsa båda och se dem lite som repliker på varann.

Ps. Som vän av ordning och med tanke på att jag har lätt för att haka upp mig på (kanske onödiga) detaljer måste jag dock ta upp ett (mycket!!!) felaktigt påstående i Åsa Mobergs bok. I ett kapitel berättar huvudpersonen Julia varför hon fått tilltalsnamnet Julia - för att hennes far var så förtjust i Shakespeare och därför gav henne namnet från pjäsen Romeo och Julia. Så långt allt lugn, MEN, sen säger hon att hennes pappa med faiblesse för Shakespeare var precis som pappan i Edit Unnerstads böcker om Pip-Larssons, eftersom det var han som fick namnge alla döttrarna efter hjältinnor i Shakespeares pjäser (Desdemona, Rosalina, Miranda och Ofelia) Ähum! Om man läst sin Pip-Larsson vet man att flicknamnen kommer från modern Maja som tidigare varit vid teatern. Pojknamnen i familjen Pip fick pappa ingenjören Patrik Larsson, tillika uppfinnaren av de smarta pip-kastrullerna hitta på (Lasse, Knutte och Pysen, det vill säga Lars, Knut och Patrik). Och därmed basta!

Rövare och banditer!

Nu är barnen och jag klara med sommarens högläsningsprojekt, Bröderna Lejonhjärta. Det var inte utan att jag nästan fällde en tår även på slutet när bröderna hoppar mot Nangilima. Den här gången höll barnen koll på mig och frågade om jag tänkte börja gråta nu igen, precis som jag gjorde i första kapitlet när Jonatan dör - första gången.

Det var så roligt att läsa tillsammans med barnen att vi raskt gav oss på nästa Astrid Lindgren-bok som vi råkade ha hemma, det vill säga det något slitna exemplaret av Ronja Rövardotter som jag fick julen 1981 när jag var 9 år.

Än så länge har vi bara läst första kapitlet, men något som slog mig nu när jag läser boken som vuxen för första gången är förhållandet mellan barnet Ronja och pappan/rövarhövdingen Mattis, som ju helt krasst är en kriminell pappa. Det kommer ett tillfälle när faktiskt pappan måste berätta vad det är han sysslar med för att få in till det dagliga uppehället. Det finns ju ganska många barn i vårt samhälle som har en eller till och med två föräldrar som sitter i fängelse och som har hamnat där för att de har "rövat" och begått brott.

För en tid sedan läste jag en intressant bok som heter Pappa & kriminell av Niklas Malmborg och Geir W. Stakset, som jag rekommenderar alla som jobbar inom Kriminalvården och Frivården (och även sociala myndigheter och liknande instanser!) att läsa. Det är lätt att glömma bort att det inte bara är kriminella människor vi har i förvar i våra häkten och fängelser. Det är också i många fall mammor, pappor, far- och morföräldrar som finns där - och i andra änden därmed deras barn och barnbarn.

Ps! Tydligen har det kommit ut en ny pocketupplaga av Ronja, med nya illustrationer. Hm. Vet inte vad jag ska tycka om det... Ilon Wikland känns ju bättre, eller är jag bara konservativ!?

Bodström

Jag läser inte så många biografier. De biografier jag trots allt läser är allt som oftast politiska biografier. I sommar tänkte jag försöka läsa Henrik Berggrens Palmebiografi, men jag har inte kommit så långt i den. Det är som tur är en bok man kan läsa lite i, lägga ifrån sig, och sedan ta några kapitel till i. Istället fick Thomas Bodströms senaste biografi Inifrån följa med på tältsemestern. Jag läste hans första bok 700 dagar i Rosenbad för många år sedan och gillade stilen. Efter det har det ju hänt en del i svensk politik och Bodström gick från att vara justitieminister till att bli oppositionspolitiker. I Inifrån tar han upp lite allt möjligt från livet i allmänhet och politiken i synnerhet, men med störst koncentration på politiken i opposition. Man skulle också kunna beskriva det som en slags summering av hans liv som politiker, eftersom han inte längre är verksam på samma sätt som förut. Jag gillar hans lättsamma stil som lite humoristiskt beskriver situationer i hans privata liv, likväl som mer eller mindre lyckade situationer som yrkesman. Man får bland annat veta att han en gång som barn "råkade" döda en ko med hjälp av en sten som han slängde ner från en linbana på väg upp i Alperna. Han tar också upp relationerna till olika journalister, vad han anser om den borgerliga politiken (såklart!), härvan med de egyptiska medborgare som CIA så hjälpsamt hanterade. Givetvis är det en del politiskt skvaller som berör allt från Olof Palme till Anna Lindh och Mona Sahlin. I ett specialskrivet kapitel som har tillkommit till pocketupplagan skriver han också om turerna kring Håkan Juholt. Boken är dock utgiven innan det blev klart att Stefan Löfvén tog över som partiordförande.

Jag får väl erkänna att min vurm för politiska biografier allt som oftast har en viss övervikt åt det socialdemokratiska hållet och innefattar böcker skrivna av allt från Pär Nuder (den var faktiskt inte så tråkig som man kan befara!) Lars Danielsson och Göran Persson. Kanske är det dags att ta sig in Fredrik Reinfeldt och gossarna på andra sidan det politiska staketet?

sträckläsningsvarning!

Jag kan inte säga att jag var överförtjust i Arnböckerna. Jag läste den första boken och den var okej, men inte så pass bra att jag läste resten av serien. Inte heller kollade jag på hela filmatiseringen, utan bara den första delen. Trots detta så har jag gått och funderat på läsa Brobyggarna ända sedan den kom. Av olika anledningar har det inte blivit av, men pocketupplagan slank med när jag köpte böcker inför sommar och semester.
Det här har varit sommarens (hittills i alla fall!) läsupplevelse för mig. Som läsare är jag obönhörligen fast redan efter första kapitlet och trots sina stadiga 595 sidor är det sträckläsning (med avbrott för visst intag av mat och dryck - fast man kan äta och dricka medan man läser också! - och en natts sömn) som gäller. Guillou berättar skickligt om de tre fiskarsönerna som blir faderlösa men som genom slump och försyn får chansen till skolgång och utbildning. I förra seklets början utexamineras de som diplomingenjörer i tyska Dresden och hela världen ligger för deras fötter. Som tack till hembygden har de lovat att efter avlagd examen återvända till Bergen för att hjälpa till att bygga järnväg i den svåra terrängen bland fjordar och berg och kallt klimat. Av olika anledningar är det bara en av bröderna, Lauritz, som håller sitt löfte. Oscar hamnar i Afrika, där han visserligen också bygger järnväg, men under helt andra förhållande än uppe i kalla Norden. Sverre hamnar i London. I Brobyggarna är det bröderna Lauritz och Oscar vi läsare får följa, och Guillou navigerar kapitlen mellan Afrika och Norge, Oscar och Lauritz, genom seklets första år och fram och till 1:a världskrigets slut. Brobyggarna är lika mycket en släktkrönika som en historieskrivning över 1900-talets inledning - allt från kolonialtidens Afrika till unionsupplösningen mellan Sverige och Norge 1905 och tar upp revolutioner och kvinnlig rösträtt. Del två i romanserien som författaren kallar "Det stora Århundradet" kommer till hösten 2012. Jag vill otåligt läsa den nu på en gång!

Nu har jag rensat bokhyllan från smått och gott, högt och lågt. Är det någon som vill ha någon av böckerna så är det bara att hämta hos mig (skänkes GRATIS!). Om någon mot förmodan skulle vilja ha något skickat till sig är det inte helt omöjligt att lösa på ett eller annat sätt, givetvis mot portokostnad. Hör av dig a.s.a.p. till mig på lotta.larsson.perkio@gmail.com i så fall!

Just ja, glömde några jag har utan omslag som inte gör sig så bra på bild...

Lars Kepler, Hypnotisören
Karin Fossum, Evas öga
Henry Fielding, Tom Jones
Lindsey Davis, Silvergrisarna

Nu har jag rensat bokhyllan från smått och gott, högt och lågt. Är det någon som vill ha någon av böckerna så är det bara att hämta hos mig (skänkes GRATIS!). Om någon mot förmodan skulle vilja ha något skickat till sig är det inte helt omöjligt att lösa på ett eller annat sätt, givetvis mot portokostnad. Hör av dig a.s.a.p. till mig på lotta.larsson.perkio@gmail.com i så fall!

Slavenka Drakulic, Förtärande kärlek
Lina Erkelius, Tio meter luft
Christina Bergil, Sju vita vargar i ett träd
Roddy Doyle, Paddy Clarke ha ha ha
Junot Diaz, Oscar Waos korta förunderliga liv
Lina Forss, Agnes & Edward
Stefan Gurt, Minnet av framtiden, Ljusets drottning

Nu har jag rensat bokhyllan från smått och gott, högt och lågt. Är det någon som vill ha någon av böckerna så är det bara att hämta hos mig (skänkes GRATIS!). Om någon mot förmodan skulle vilja ha något skickat till sig är det inte helt omöjligt att lösa på ett eller annat sätt, givetvis mot portokostnad. Hör av dig a.s.a.p. till mig på lotta.larsson.perkio@gmail.com i så fall!

Bodil Jönsson, Tio tankar om tid
Erica Jong, Serenissima
Guilio Leone, Mosaikmorden
Åke Leijonhufvud, Christian Christian
Helena Helsing, Privatliv
Roy Jacobsen, Prassel
Amy Jenkins, Honeymoon
Anna Maxted, Gå vidare

Nu har jag rensat bokhyllan från smått och gott, högt och lågt. Är det någon som vill ha någon av böckerna så är det bara att hämta hos mig (skänkes GRATIS!). Om någon mot förmodan skulle vilja ha något skickat till sig är det inte helt omöjligt att lösa på ett eller annat sätt, givetvis mot portokostnad. Hör av dig a.s.a.p. till mig på lotta.larsson.perkio@gmail.com i så fall!

Bengt Emil Johnson, Ordens Pest
Mariette Glodeck, En station från Paradiset
Carol Goodman, De döda språkens sjö
Caroline Lagercrantz, Malva
Petra Hammesfahr, En otrogen man
Julia Franck, Hjärtats blinda fläckar
Åsa Lantz, Skrud
Viktoria Myrén, I en familj finns inga fiender