feltolkning

Kollar snabbt av rubrikerna på DN innan jag släcker och klickar in på rubriken: "Sämsta låntagarna i klassen i Europa" Miljöskadad som jag är förväntar jag mig en artikel om skolbibliotek... Tji fick jag.

Trevlig helg på er!

Feelgood med mycket hjärta och smärta!

Vänskapsband av Elizabeth Noble är ett gott och värmande boktips i höstmörkret. Det är en feelgood-roman med mycket hjärta och smärta.

Vi får följa några människor som bor i ett hyreshus mitt i New York. Boken inleds i april, vår i New York, förväntningar och hög stämning ligger i luften. Eve och Ed Gallagher från England flyttar in eftersom Ed fått ett toppjobb på en firma. Eve känner sig en aning ensam och går med i trädgårdskommittén och träffar Violet, en elegant och bestämd äldre engelsk dam som blir hennes goda vän. Den perfekta Rachel med sina tre barn och maken David bor i huset, liksom Jason och Kimberly med dottern Avery som de kämpade länge och väl för att få. Charlotte och Emily, två mycket olika singeltjejer finner varandra och blir vänner. Den bortskämde slyngeln Jackson lever slackerliv i en av husets lägenheter, men när han ser Emily för första gången blir han hals över huvud kär och känner att kanske är det dags för en förändring i hans tillvaro.

Huset myllrar av människor och de blir mer eller mindre inblandade i varandras liv. Ibland blir det bra och ibland inte så bra. Vi får följa dem från april till januari, genom gassande New York-sommar och 4:e juli firande till höstlig Thanksgiving, Halloween och jul.

Det hinner hända mycket, äktenskap går i kras, kärleksförhållanden inleds, besvikelser och glädje. Och sorg. Boken bli faktiskt väldigt sorglig på slutet, men det är också då den blir som bäst, tycker jag.

Stilen i boken är varm och lättsam. Ibland kan jag tycka att karaktärerna är väl stereotypa och hela boken lite stiliserad, men det hör till genren. Den är ett perfekt tidsfördriv en kulen helg i november!

Vakna flickvänner! Bloggen saknar er!

Oj, den här bloggen har visst sovit en söt törnrosasömn i ett par månader. Men nu när det är höst och bokläsandet har tagit fart ska vi väl kunna uppdatera den lite oftare.

Själv har jag plöjt böcker i hyfsat högt tempo den senaste månaden. Vadan detta? Jo, jag har ett nytt jobb och då vill jag ju visa vilken fantastisk bibliotekarie jag ändå är, så då blev det till att kavla upp ärmarna och fylla igen luckan med olästa ungdomsböcker. Läsa, läsa, läsa. Det har blivit en rejäl dos av Christina Wahldéns ungdomsböcker som kretsar i gränslandet mellan fiktion och verklighet. Vad jag tycker om några av hennes böcker kan ni läsa i bloggen Bokpärlan. Det blev Hungerspelen av Suzanne Collins, det blev något mediokert av Mats Berggren. Och det blev Kolka av Bengt Ohlsson.

Kolka är inte en ungdomsroman, men det är en fantastisk roman! Bengt Ohlsson kan verkligen krypa under skinnet på sina romanfigurer och göra dem mer osympatiska än man riktigt klarar av. I det här fallet är det en namnlös lettisk tjej vi får lära känna. Eller inte. Hon är nyinflyttad till England med sin pappa. De har flyttat in i pappans nya frus fantastiska slottsliknande hus. Där finns också en yngre dotter till frun. Den yttre handlingen är inte så intressant, det är allt som händer inom den här unga tjejen som gör boken så gripande. Att följa med i hennes medvetande är som att sätta sig i en kanot en sen kväll och glida iväg på det mörka vattnet. Det är mjukt och följsamt men mörkt och förrädiskt. Obehag och skönhet i samma andetag. Det är suggestivt, det är som ett foto med en stor mörkgrön gräsmatta med ett stort ruvande hus i skymningen.

Tjejen chattar i skumma nätforum och får kontakt med en figur som kallar sig Ensamvargen. Till honom utelämnar hon sin nya styvmor på ett mycket obehagligt sätt. Varför? Varför handlar den här flickan så slumpartat och ryckigt, så destruktivt. Varför är hon inte bara snäll och glad? Hon har ju fått det så bra, hon som kommer från onga-bongaland i Öster, hon som får folk att tänka på trafficking och surkål. Kanske just därför, kanske just därför.

Amanda Svensson recenserade Kolka i DN och skrev inledningsvis såhär:

"Det finns en skröna som kanske är en sanning om Morris­sey och det ryska popbandet t.A.T.u. När t.A.T.u gör en cover på Smiths-låten ”How soon is now?” får Morrissey i en intervju frågan vad han tycker. Han säger att han inte känner till bandet och får svaret att det är två lesbiska, ryska tonårsflickor. Han svarar: ”Well… deep inside, aren’t we all?”

Och jag tycker, precis som Amanda Svensson, att det där citatet passar in på romanen Kolka. Har vi välordnade och välanpassade och vuxna något att hämta i en missanpassad lettisk tonårstjejs märkligt mörka fantasier och medvetande. Vi kanske önskar att vi inte hade det. Men det har vi.

Vredens druvor och Blonde

Sommarens läsning avslutades för min del med två klassiker: en (enligt mig i alla fall) nutida klassiker - Blonde av Joyce Carol Oates - och en lite äldre (men säkert enligt definitionen modern klassiker) - Vredens druvor av John Steinbeck. Båda starka och gripande berättelser av vitt skilda slag. Men varför slutade Vredens druvor så tvärt och mörkt? Och varför var det lika hemskt att Marilyn/Norma/Norma Jeane dog fast man liksom redan visste slutet? Är det någon som kan rekommendera andra böcker av Steinbeck?

Nu är det dags!

Jag har läst första kapitlet några gånger, men aldrig kommit in i boken så pass att jag känt för att fortsätta, men idag är det nog dags att sätta fart trots allt! Vad jag förstår så utspelar sig ju boken One Day den 15:e juli varje år, vilket förstås gör det till ett ypperligt tillfälle att försöka ta mig förbi det första kapitlet just idag, den 15:e juli. Eller hur!? (och tack Johanna att jag fått låna den så länge...)

Att fortsätta förbi de öppna fönstren

Nu har jag läst klart Hotell New Hampshire av John Iriving för femtielfte gången. (Jag är lite osäker på hur många gånger jag läst den egentligen, men det är nog fler än tre i alla fall.) Dessutom kollade jag på filmen (igen) igår, och tvingade min man att se den också. För mig som läst boken så många gånger är det ett välbekant Irving-universum att kliva in i. Filmen är oerhört snabb och förkortad om man jämför med boken och romanens första fjärdedel avhandlas i princip i filmens första 7-8 minuter. För mig som har all bakrundsinfo funkar det helt ok, men för den som inte har läst boken måste det kännas lite förvirrande och platt minst sagt.

Ett återkommande tema i boken är "Att fortsätta förbi de öppna fönstren" som man nog ska tolka som att fortsätta leva sitt liv - att i alla lägen välja livet. Alla gånger som jag läst boken och sett filmen har jag härlett detta citat från F Scott Fitzgeralds bok The Great Gatsby - som också är en återkommande referens i romanen. Gatsby som en drömmare (och livsnjutare?) som lilla Lilly i Hotel New Hampshire-familjen Berry jämför med fadern Win. Han är en Gatsby som alltid lever i framtiden och inte i nuet. Jag har aldrig läst Gatsby, men fascinerats av referenserna till den i Irvings roman, men har liksom aldrig kommit mig för att verkligen läsa den. Nu tror jag det är dags att göra det, för efter att ha läst boken och sett filmen igen, så får jag inte ihop Gatsby med citatet att fortsätta förbi de öppna fönstren. Jag tror att jag blandar ihop det och att det i själva verket är en mening som kommer från Irving själv. Tror det är dags att ta reda på varifrån det kommer.

Ja, jag erkänner, jag är en Hotel New Hampshire NÖRD.

Laddar för sommarläsning!

Det är några veckor kvar till semestern, men jag har redan börjat ladda upp med läsning så att jag inte ska bli sittandes/liggandes/ståendes/åkandes utan bok. En stor pocketbeställning är på väg från Adlibris innehållandes:

* Haruki Murakami, Vad jag pratar om när jag pratar om löpning

* Mian Lodalen, Tiger

* Tatiana de Rosnay, Sarahs nyckel

* Susanna Alakoski, Håpas du trifs bra i fengelset

* Therese Söderlind, Norrlands svårmod

* Katerina Janouch, Bedragen

* Kristina Ohlsson, Askungar

* Anne Holt, Frukta inte

* Henning Mankell, Den orolige mannen

* Sophie Kinsella, Mitt nya jag

* Morgan Larsson, Radhusdisco

Inte för att jag tror att jag blir sysslolös med ovanstående utbud, men för säkerhets skull lånade jag hem en bunt på sommarlån från stans bästa bibliotek också...

* Kristina Sandberg, Insekternas sång

* Kahled Hosseini, Tusen strålande solar

* Sofi Oksanen, Stalins kossor

* Anders Paulrud, Amammor

* Karin Thunberg, En dag ska jag berätta om mamma

* Ann Rosman, Fyrmästarens dotter

* Mustafa Can, Tätt intill dagarna

* Erlend Loe, Stilla dagar i Mixing Part

* Karin Alvtegen, Skugga

Okej, det kommer bli tufft att hinna med allt detta (20 titlar!!!), men det är ju bra att ha lite att välja på :) Förmodligen kommer jag i vilket fall som helst känna att jag inte har något som passar för stunden och impulsköpa pocket på Ica...

Kommer aldrig mer igen - av Hans Koppel

Alltså, den här thrillern, "Kommer aldrig mer igen" av Hans Koppel fattar jag ingenting av. Jo, jag förstår själva handlingen, men jag kan inte för mitt liv begripa varför förlaget bestämde sig för att ge ut det här mediokra hantverket.

Mike Zetterberg och hans hustru Ylva bor i en villa i Helsingborg med åttaåriga dottern Sanna. Mike är en toffel och Ylva en flirt som vänstrar när det passar henne. En fredagkväll går hon ut med arbetskamraterna efter jobbet och kommer sen inte hem till Mike och Sanna. Det ligger nära till hands att tro att hon är ute och vänstrar igen. Det är vad de självgoda och inkompetenta lokalpoliserna tror när Mike anmäler att Ylva är försvunnen. När tiden går och Ylva fortsätter att lysa med sin frånvaro riktas polisernas misstankar mot Mike. Men de är som sagt alltför inkompetenta och lata för att dra igång ett riktigt spaningsarbete.

Mike är förtvivlad men hanterar sin situation som en man. Han tar hand om Sanna, han ber sin mor om hjälp. Tiden går och Ylva är fortfarande försvunnen. Vad ingen vet är att Ylva befinner sig bara några hundra meter ifrån Mike och Sanna. Hon har blivit kidnappad och inlåst i de nya grannarnas källare. Från sitt fängelse kan hon betrakta Mike och Sanna på en skräm.

Låter det som ett spännande upplägg? Ja, det är det ju i och för sig. Men Koppel måste ha varit totalt uttråkad när han skrev "Kommer aldrig mer igen". Hans oengagemang lyser brutalt igenom. Karaktärerna är skissartade utan djup, miljöer och stämningar har inga nyanser, ingen värme. Berättelsen saknar en röd tråd. Man undrar vad alla människor har med varandra att göra, och när de nu plockas in i berättelsen, varför gör inte författaren mer av dem, ger dem kött och blod, skapar mer kittlande band mellan karaktärerna. Men det är som om han inte vågar lita till sin berättarförmåga. Ett spår lämnas kallt, ett annat dödas genom brist på fantasi och så vidare.

Suck. Ge mig tiden jag ägnade åt den där boken tillbaka. Och, Hans Koppel, om du inte har något att säga - håll tyst. Var rädd om träden, de susar så vackert.

Hungerspelen

Oj, den här boken var spännande och svår att lägga i från siog på kvällen: Hungerspelen av Suzanne Collins.
En ungdomsroman, tror jag, som jag fick låna av syrran. Nu ser jag fram emot de andra två delarna i triologin och filmen som tydligen är på gång!

omläsning - gissa vilken?

Jag har börjat läsa om en av mina favoritböcker (igen!). Någon som kan gissa vilken det är? En ledtråd är att det INTE är Erlend Loes Naiv Super (igen!)

"Den sommar då min far köpte björnen, var ingen av oss född - vi var inte ens avlade: varken Frank, den äldste, eller Franny, den mest högljudda, eller jag, som kom därnäst, eller våra yngre syskon, Lilly och Egg. Mor och far kom från samma stad och hade känt varann hela livet, men deras "förening" som Frank kallade det, hade inte ägt rum när far köpte björnen."

Bilden lånad från Länsstyrelsen

Melancholia av Lars von Trier - recension

Jag sitter där i min sköna biofåtölj med allra bästa dottern bredvid mig, popcornsskal mellan tänderna, och tänker: "Varför blir jag inte berörd av det här, varför känner jag mig uttråkad?" Jag tänker också att det är märkligt att ingen annan går för att filmen är så seg (faktiskt så går tjejen på andra sidan om mig innan filmen är slut).

Seg är vad jag tycker att Melancholia är. Och tråkig. En recensent kallade den för lågintensiv. Det var snällt sagt. Kirsten Dunst fick pris för bästa kvinnliga huvudroll i Cannes. Det var inte så lite förutsägbart. Hon visar brösten i filmen. Jaha. Far och son Skarsgård är med. Nähä? Charlotte Rampling är en bitchig mamma och får säga provocerande saker som att hon inte tror på äktenskapet. Kiefer Sutherland, Charlotte Gainsbourg, bla, bla, bla.

Det är en riktig gräddklick av välmeriterade skådespelare von Trier vispat ihop men ändå lyfter inte denna tungsinta ballong. Replikerna faller till marken lika otvunget och elegant som döda grodor.

Melancholia är vacker och storslagen, sägs det. Wagner i inledningen och fantastiskt foto, depression och ångest, tvångsmässig systerrelation. Det är snudd på bergmanskt, har jag hört.

Mmm, och jag är Häxan Surtant.

Se Melancholia-trailer.

Läs mer om filmen på Internet Moviedatabase

boktokigt deckarstim

Jag läser som en tok just nu - men bara deckare (äsch, det är väl inte så bara egentligen, eller?) - orkar inte med några andra. De senaste veckorna har jag plöjt två Mari Jungstedt (som verkligen är sådär, med den enda fördelen att de är extremt lättlästa!), Anna Janssons senaste, den andra deckaren av systrarna Grebe/Träff, Ninni Schulmans (kanonbra!!!)debut. Nu började jag på Jo Nesbös deckarserie om Harry Hole - som ju är bra, men lite seg... Det måste verkligen vara über-super-duper-lättläst känner jag.

Nu behöver jag MER och FLER tips på lättsmälta ruskiga/blodiga/hemska/spännande historier! Alla tips mottages tacksamt - dock reserverar jag mig mot boktips som gällande böcker av Roslund & Hellström, som verkligen är det sämsta skit jag någonsin läst, ever!

Lästips!

Efter att ha scrollat igenom Google Reader på mobilen i morse var jag tvungen att sätta mig vid datorn och den stora skärmen för att läsa vidare. Bokhora-bloggen länkade till ett SvD-artikel om Kerstin Thorvall som jag inte kan låta bli att länka vidare till härifrån. Journalisten Kerstin Thunberg har skrivit en otroligt läsvärd artikel!

Bilden lånad från Folkbladet

Sanning med modifikation

Precis som Johanna i inlägget innan känner jag mig oinspirerad och lack på det mesta just nu. På läsfronten känns det heldött och jag verkar inte ha lust att läsa någonting alls för tillfället. Nästa bokcirkelbok har jag inte ens börjat försöka få tag på, förutom att jag gjort en halvhjärtad sökning i bibliotekskatalogen och konstaterat att den är utlånad. (Det är inte det att jag inte tycker att boken verkar intressant, jag har bara inte lust. Så enkelt är det).

MEN, när jag börjar fundera lite närmre på vad jag egentligen läst på sista tiden - min känsla är att jag inte läser annat än bloggar och tidningar och på nätet, rubrikerna i DN och NA samt någon övergiven fackföreningstidning som dimper ner i brevlådan - så inser jag att jag faktiskt läst en hel del. De senaste två veckorna har jag läst hela Hungerspelstrilogin (ungdomsböcker förvisso, men ändå TRE hela böcker!), och i lördags läste jag hela Aino Trosells En gränslös kärlekshistoria. Den återvann jag raskt till en bra födelsedagspresent till kära syster i söndags. I söndags läste jag Katarina Wennstams Dödergök. Hela alltså. Så, summa summarum är det som jag tror är lästorka en sanning med modifikation - för fem böcker på 14 dagar är ju inte illa pinkat. Egentligen.

Lessing skildrar ingen idyll

Jag känner mig just nu lite oinspirerad och lack på det mesta, då kan roliga bloggar verkligen pigga upp. Hela helgen har jag ägnat åt att läsa en fin och söt blogg som heter Emmas vintage. Väldigt inspirerande!

Just nu läser jag ingen bok, började på Jenny Jägerfelds Ett hål i huvudet, men nej, det gick inte och det är nog inte Jennys fel.

Jag ska göra ett sjukbesök idag på USÖ och funderar på vad jag ska ta med mig. Frukt och godis är det ju pensionärsvarning på. Dessutom är personen i fråga inte en småätare. Så kom jag på att jag har Doris Lessing's The Fifth Child i bokhyllan. Den får det bli!

Det femte barnet är en nästan novellkort roman. En studie i skräck och ondska, där ondskan kommer i form av det femte barnet till den lyckliga och idylliska stora familjen i det stora och lyckliga huset. Ben, det femte barnet är inte av denna världen, han slår sönder allt det fina och lyckliga genom sin blotta existens. Lessing är knivskarp och håller läsaren i ett järngrepp. Hennes språk är kristallklart.

En annan berättelse av Lessing är To Room Nineteen, en stark och skarp novell om lycka, äktenskap, tvåsamhet och kvinnorollen, som verkligen gjorde intryck på mig när jag läste den som 24-åring.

Några ord om en bok som haft sin hype

Jag plockade åt mig en bok som har haft sin hype, som "alla" redan har läst, som debatterats i Babel och på kultursidorna. Det är Hypnotisören, en deckare, skriven under pseudonymen Lars Kepler.

Nu, ett dygn efter att jag slagit ihop pärmarna kan jag säga att jag inte är direkt imponerad av hantverket. Våldet är osmakligt och ofta helt obegripligt. Avskurna nästippar, någon? Övervåld mot små barn? Är det sånt som ska till för att skapa en försäljningssuccé? Det är för många lösa trådar som knyts ihop slarvigt och klumpigt, det är för många vrickade typer, och de onda är så onyanserat onda att de till slut blir som seriefigurer

Att driva en story till bladvändarhets med hjälp av ett kidnappat, blödarsjukt barn är ett enkelt och effektivt knep. Det går jag på.

Den stora missen i den här berättelsen tycker jag annars är att de personer vi ska tycka om, fatta sympati för, älska, beundra och förundras över, det vill säga, huvudpersonerna, de lämnar mig utan något intresse. Jag blir inte nyfiken på vad det är för personer, vad som driver dem, varför de handlar som de gör. De känns lika intressanta som pappersdockor.

En recensent skriver att hon saknar människokärleken, Nessers djuplodande psykologi och omsorg om sina karaktärer. Jag håller med henne. Kepler spär på vår rädsla för varandra. Och det är dessa två faktorer som ger mig en taskig eftersmak efter att jag har läst Hypnotisören; bristen på kärlek och den stora dosen människofientlighet.

Och nu undrar jag förstås, ni som redan har läst boken, vad tyckte ni?

Gå och se Ingvar - snart är det försent!

Gick och såg Ingvar - en musikalisk möbelsaga på Örebro länsteater. Den var riktigt, riktigt bra! Den är välregisserad, välspelad, välsjungen och tankeväckande. Det är ju en musikal, så inte ett ord talas, allt sjungs eller nynnas eller vrålas eller så får de två instrumenten orgel och fiol spela fram stämningen. All sång och musik är helt suverän!

Musikalen handlar om Ingvar Kamprad och framgångssagan IKEA, förstås, men också om oss svenskar, vår förträfflighet, vår självgodhet och vår "vi-vet-bäst"-mentalitet. Kan ett multimiljard-företag som IKEA också vara ett etiskt företag? Går kapitalism ihop med socialism? Hur är det med Ingvar Kamprad som person? Är han bara en oskyldig smålänning som råkade få en genialisk idé, eller? Har han gjort avbön för sin ungdoms synder och kan de ses som enbart ungdomssynder? Varför bor karln i Schweiz?

Det kan låta helt absurt att dessa frågor kan lyftas in i en musikal, men det är vad som gjorts och själv kommer jag på mig själv med att förlora tid och rum under föreställningen. Blir uppslukad, glad och upprymd!

Föreställningen spelas fram till 29 april, så skynda att fynda en härlig upplevelse, men inte på IKEA!

Klass, samhälle och arbete i Yarden

Nu har jag läst ut Yarden av Kristian Lundberg. Det är just en berättelse, som undertiteln anger. En berättelse om klass och samhälle och arbete. Om en resa från barndom till medelålder. Om det meningslösa i att flytta bilar från en yta till en annan. Inte en eller ens tio bilar, utan hundra, tvåhundra, femhundra bilar. Om kroppsarbetets monotoni, samma arbetsmoment som upprepas dag ut och dag in i årtionden. Städa, tvätta, lasta, packa, flytta. Om tankarna som flyter på under tiden, som en hemlig å under all ofrihet och tristess. Tankar som kommer och går.

Det är dyrt att vara fattig, konstaterar Lundberg, att behöva köpa enstaka bussbiljetter därför att man inte har råda att i ett enda svep lägga ut femhundra kronor på ett busskort, att betala höga räntor och förseningsavgifter, inkassokrav, ständigt ligga efter med räkningar.

Det är en berättelse om att växa upp med fem syskon och en schizofren mamma i en trerumslägenhet i Malmö.

Jag tänker på Lena Anderssons Var det bra så? när jag läser Yarden, den boken är ju också en uppgörelse med en uppväxt i ett Sverige som aldrig saluförs i glättiga kataloger. Miljonprogramssverige, fattigdomssverige, invandrarsverige. Mitt i 2000-talet.

Yarden är en vilsam berättelse, långsam och eftertänksam. Men den är inte balsam för själen.

Och allt ska vara kärlek

I veckan fick jag hem en bok från min gamla arbetsplats. Yarden av Kristina Lundberg. Den har ju fått väldigt bra kritik.

Kristian Lundberg är författare och litteraturkritiker, boende i Malmö. I Yarden skriver han om sina erfarenheter av att vara löneslav på den gigantiska arbetsplatsen Yarden i Malmös hamn.

Lundberg har kommit ut med en bok till efter Yarden, Och allt ska vara kärlek - en minst sagt mäktig titel!

Här kan du se Lundberg berätta som sitt författarskap och sin nya bok.

Jag är nyfiken på Lundbergs - är det någon av er som läst honom?

Bild lånad från sverigesradio.se

En bok är en liten vän

Den boken vi läser nu i bokcirkeln: Vicki's Vintage Butik är nu utläst, jag ska inte skriva så mycket om den här och nu. Vi ska ju diskutera den över sushi nästa vecka.

Vad jag bara tänkte skriva är att den var en sån där feel-good, chic-lit-sak som det rynkas på näsan åt ibland. Just för att det är lättläst, feel-good och chic-lit. Ok, de litterära kvaliteterna kanske inte håller för en djuplodande analys, men en god sak förde den med sig för min del. Den väckte min läslust! Det var något i de trevliga miljöerna och personbeskrivningarna som fick mig sugen, vill läsa mer, försvinna bort igen i andra världar och miljöer.

Så det blev en söndagsrunda på biblioteket. Kom hem med en blandad kompott av böcker på svenska och engelska. Bland annat Donna Tartt's The Little Friend. Någon som läst?

april april idag igen...

Jag hann inte blogglura någon igår så frågan är om det är värt att göra det idag? Mitt aprilskämt skulle i så fall vara att jag redan läst klart Gösta Berlings saga, men det skulle ju alla inse på en gång att det inte är sant. Något annat kan jag inte komma på, så jag länkar till några andra aprilskämt istället som jag INTE gick på igår. Det ena var ganska bra och roligt och det hittade jag på Thomas Bodströms blogg. Roligast av allt är den första kommentaren av läsaren som inte verkar förstå vilket datum det är. Ett annat aprilskämt (?) hittade jag på en biblioteksblogg, och det får nog representera kategorien aprilskämt som inte är så supervärst kul, snarare ganska töntigt.

Idag befinner jag mig i huvudstaden och tänker försöka vara lite lagom kulturell med kära maken och gå på konstutställning.

Bilden lånad från Politkerbloggen.

Visionären Håkan!

Apropå det där inlägget om sossarnas nya ledare. Det var dumt och lite för snabbt av mig att avfärda honom. Jag lyssnade på honom idag när han talade. Karln är ju en visionär och stakade steg för steg ut vad socialdemokrati i dagens samhälle kan och ska innebära: solidaritet, solidaritet, solidaritet. Så, vi ger honom en chans. Ok?

P.S. Bilden är ju bara för skön. Lånad från politikerbloggen.se.

Gösta!

Om det inte blir allt för sent innan sängdags tänker jag börja på min nästa klassikerutmaning ikväll: Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf. Jag tackar de tolv som röstat fram Gösta-boken i min lilla omröstning här i högerspalten: Tack tack för hjälpen! (Hoppas de önskar mig lycka till också...)

Weldon!

För en tid sedan fick vi på bloggen en bok från Massolit förlag skickad till oss. Än så länge är det bara jag av Flickvännerna som försökt läsa den (hör av er till mig om ni vill ha!), men tyvärr var den så kass att jag var tvungen att ge upp (Offerrit av Johannes Källström). Nu ska man väl inte döma hunden efter håren på en gång, men utan förvarning så landade ett bokpaket med avsändare Massolit i min brevlåda igen för ett par dagar sedan. Med tanke på det förra bottennappet blev jag inte speciellt förväntansfull - men det var innan jag öppnat paketet... Den här gången var det något helt annat - en nyutgivning av Fay Weldons En hondjävuls liv och lustar (med förord av Unni Drougge) samt hennes självbiografi Auto da Fay, plus del två i en deckarserie av Stefan Tegenfalk. Jag minns att jag som barn (Vad tänkte mina föräldrar på egentligen?) såg en tv-filmatisering av En hondjävuls... och att den tydligen lämnat så pass mycket spår att jag faktiskt kommer ihåg vissa delar. Massolits nya upplaga av hondjävulen är i mitt tycke en riktigt snygg bok utseendemässigt och har verkligen ett omslag som tilltalar mig. Samma sak gäller för självbiografin. Nu har jag börjat läsa om den hiskeliga Ruth, hennes odräglige man Bobbo och älskarinnan Mary Fischer och är helt fast! Vilket driv hon har i språket! Det ska bli spännande att se vart det här ska sluta... (för det kommer jag inte ihåg från tv-serien)

Gräset sjunger!

Doris Lessing har stått på min "borde-läsa-lista" åtminstone ett par år. Gräset sjunger har stått i bokhyllan länge och jag har tittat åt den några gånger men inte riktigt kommit mig för att läsa den. Kanske trodde jag att den var svår, tung eller tråkig... Nobelpristagare har ju en tendens att vara det... Men så i förra veckan tog jag fram den. Började läsa och kunde knappt sluta! Historien om stadsflickan Mary som gifter sig och flyttar ut till en karg och fattig gård med en ämlig man i Sydrodhesia, låter kanske inte särskilt fängslande, men språket är medryckande och som historieskrivning om rasmotsättningar, kolonialism, fattigdom, mänsklighet och kvinnoöden är den fantastisk. Läs den!

Pinsamt!

Japanska tsunamis och kris i Libyen. Det är det som fyller medierna just nu.

Så fick jag syn på en man med mustasch. En godmodig medleålders mustaschprydd man. Jag såg honom men såg honom inte för vi ser den typen av män överallt. Självgoda, självklara. Talar om allt och inget. Lallar. Och jag kände bara - men wtf?! Ta bort. Gör om. Gör rätt! För f-n!

Jösses flickor - ni har blivit försummade!

Den här bloggen är lite försummad tycker jag! Dags att rapportera från bokfronten! I förra veckan träffades vi hemma hos A för att prata om den senaste bokcirkelboken, Sofi Oksanens Utrensningen. Somliga av oss fick sitta och skämmas (för att vi inte läst), andra kunde glänsa med en massa åsikter om denna skildring om en bit av Estlands historia i romanform. Vad som tycktes skilde sig åt en del, men flera ville läsa mer Oksanen och jag vill nog läsa färdigt "Utrensningen". Nån gång.

Jag slängde in en liten fackla i debatten under kvällen. Facklan heter Varat och varan av Kajsa Ekis Ekman. I boken debatterar hon stenhårt mot de nyliberala argumenten för prostitution och surrogatmödraskap. Man skulle kunnat tagit fram en liten surfingbräda och surfa på de vågor som vår högljudda och hetlevrade diskussion åstadkom. Högt och lågt, kunnigt och okunnigt, elegant och slarvigt, slött och knivskarpt. Värdinnan höll på att aldrig bli av med oss. Vi satt i bilen hem med blossande diskussionsrosor på kinderna.

Nästa bok blir en lättsam sak (men är oddsen därmed bättre för att den ska bli läst? Därom tvista de lärda). När jag beställde den passade jag på att slänga med Om jag var din hemmafru - eller hur man får en vardag att smaka som en lördag, av Lotta Lundgren också. Det är ett rejält fruntimmer och boken är förbaskat snygg!

Reklam: Filmat författarbesök med Karin Alfredsson

Ja, det här är reklam utan pardon, men för en god sak! I tisdagskväll (22 februari) var Karin Alfredsson på besök på Örebro stadsbibliotek. Besöket filmades och finns nu att se på Örebro stadsbiblioteks hemsida.

Själv jobbade jag den kvällen och kunde inte smita upp till caféet och delta, men en snabbtitt på det filmade besöket ger mersmak, jag vill se hela! Karin är en författare med sting! Här är en länk som tar dig till Örebro stadsbibliotek och artikeln om Karin Alfredssons besök. Där kan du länka dig vidare till filmen.

För att vi skulle få lägga ut det filmade besöket på hemsidan ville Karin att vi skulle länka till bloggen Cause of Death: Woman, så det gör jag här också. Läs mer om vad bloggen är på själva bloggen!

Och, just det, anledningen till att jag skriver det här blogginlägget är att vi flickvänner ju läste Karin Alfredsson 80 grader från Varmvattnet förra året.

Rea?

Är det bara jag som tappat bort det här med bokrean? Förr om åren skickade jag in förhandsbeställningar till bokhandeln (alltså INNAN nätbokhandlarna exploderade och man enkelt kunde klicka hem böckerna) och hämtade ut min påse (hm, påsar - plural) på plats. Några gånger har jag till och med hängt på låset när de öppnat kl 00.00 på natten. Mysigt och lite spännande. Ofta har jag dock konstaterat att jag handlat massa böcker, men när det är dags för nästa rea året därpå har jag bara läst ett fåtal av de böcker jag handlade på rean året innan. Vad jag har handlat har varierat över åren. Förr köpte jag mest så kallade klassiker och en hel del "vill-ha-i-bokhyllan-romaner". Förra året förhandsbeställde jag på Bokus och fick paketet hemskickat. Inriktiningen var på bak- och kokböcker och lite barnböcker. I år har jag lite halvhjärtat scrollat igenom utbudet på Bokus, fokuserat på skönlitteraturen, men inte fått tummen ur att klicka iväg beställningen. Så angelägen är jag alltså... Jag vet inte om det är att man blivit gammal och bekväm - men visst känns det som att rean spelat ut sin roll lite grann. Mitt läs- och litteraturbehov är enkelt tillfredsställt genom bibliotekslån och spontanköp lite då och då. Rean känns mest som ett "jaha" och jag tror inte ens bokhandlarna tycker det är speciellt kul längre.

Vad tycker du om bokrean - och har du fyndat något på rean i år?

Bilden lånad från Brothers

Hilfe bitte! Hjälp mig!

Till höger här på bloggen kan DU hjälpa mig att välja nästa klassikerutmaning. Vilken bok ska jag välja till nästa utmaning (dvs, vilken av följande så kallade klassiker ska jag damma av och läsa?)

Klar!

Jag höll på att skriva "Äntligen!" som rubrik på det här inlägget, för lite så känns det... Jag har till sist läst klart Anna Karenina. Att det dragit ut lite på tiden kan förklaras med att det är ca 900 sidor text, men också att jag parallelläst Ebba Witt Brattströms Å alla kära systrar - historien om mitt sjuttiotal och samtidigt bläddrat en hel del i en jätteintressant fotobok, Sjuttiofem fotografier - bilder med historia sammanställd av Jacob Wiberg.

Jag har svårt att pressa mig att läsa böcker jag inte gillar och jag gillade faktiskt Anna Karenina, i alla fall den första hälften. Sedan började det att gå lite trögare. Jag tyckte den var riktigt bra emellanåt, men på slutet tyckte jag det blev lite för melodramatiskt och för mycket religiösa grubblerier för min smak. Sedan är känslan av kostymdrama svår att skaka av sig och för en sån som jag som har svårt med Jane Austen & co och den typen av 1800-talsrealism, blev det aningen för mycket. Nej, nästa "klassiker i min läsutmaning får nog bli något mer modernt. Jag ska botanisera i bokhyllan och se vad jag skakar fram för något, men först ska jag kasta mig över nästa bokcirkelsbok, Utrensning av Sofi Oksanen!

Bilden lånad från Bokus

Lite mer om One Day

Nu har jag läst ut One Day av David Nicholls. Och ja, det är verkligen en rolig och rörande bok som var väldigt svår att lägga ifrån sig. Emma och Dexter, bokens huvudpersoner, känns som mina vänner nu. Jag förstår hur de tänker och känner. Jag har kommit dem väldigt nära.

Den stora behållningen är att boken är så fantastiskt roligt berättad med en massa komiska detaljer. Jag ska erkänna att jag både skrattade och grät. Mot slutet får boken ett djup och ett allvar, personerna får tyngd och karaktär. När jag la den ifrån mig, utläst ville jag faktiskt åka direkt till England, leta upp huvudpersonerna och ta reda på hur det gick sen.

Min syster och jag har väldigt olika smak men One Day skulle jag vilja att hon läste. På svenska, får det väl bli. Min engelska pocket tänker jag lämna över till en kär gammal vän.

Ett eget rum inspirerar

Ett eget rum (2001)är inte bara titeln på en gammal feministklassiker av Virginia Woolf. Det är också titeln på en till utseendet smått oansenlig och lite till åren kommen inredningsbok av Cilla Ramnek, Nanna Mörner och Pia Ulin. Undertiteln är Åtta personliga miljöer inspirerar. Jag plockade åt mig boken på någon rea ca 2005.

Men faktum är att den här boken verkligen har inspirerat mig. Trots att jag bläddrat och läst i den i åratal tycker jag fortfarande att den är roligare än ett nytt nummer av Sköna hem. De åtta hemmen har en fantasifullhet och lekfullhet över sig som jag blir glad av. Ibland är det fult till och med, kalt och alldeles för avskalat, knasigt, opraktiskt. Men med tanke, medvetenhet. Det är inredningsfilosofi.

När jag gjorde om mitt eget kök 2009 kunde jag inte låta bli att ta efter en inredningsdetalj från ett av hemmen som finns med i boken: inkaklade Elfaskenor!

I senaste numret av Elle Interiör läser jag att Cilla Ramnek och PiaUlin nu kommer med en ny bok om inredning. Den här gången med en uns mer storslagenhet. Boken heter Nesting, är på 450 sidor och på engelska. Jag sätter upp den på min önskelista, tillsammans med Lotta Lundgrens praktfulla Om jag var din hemmafru som kommer i mars.

By the way...

...if you're English is up to it, do read One Day in English. It is so worth it! Just wanted to say that.

När ska man ge upp?

En (annan) känd och bra bokblogg ställer frågan: Hur många sidor läser du i en bok innan du ger upp om du inte gillar den? Så jag tänkte ställa samma fråga här... För egen del ger jag nog upp ganska lätt om jag inte känner att boken passar mig i smaken. Ibland kan ju stilen passa, men tillfället är fel. Är man inte på "rätt" humör för en viss bok, även om den är bra, är det svårt att läsa den. Det ska väldigt mycket till för att jag ska plåga mig igenom en bok som jag inte får ut något av. Oftast väljer jag aktivt att avsluta läsning, ställer undan boken eller lämnar tillbaka den till biblioteket. Ibland försöker jag bara göra en paus genom att ta en annan bok emellan. Allt som oftast blir det dock så att jag aldrig återvänder till den undanlagda boken.

Bilden lånad från sverigesradio.se

Vi läste Vägen och Lida

Jag har bytt jobb. Även om det bara är för några månader som jag ska befinna mig på det här jobbet är det omtumlande och lärorikt. Att se saker ur andra perspektiv, att träffa nya människor. Lite jobbigt är det också. Jag tvingas ju ur mina bekväma hjulspår. Men min bestämda åsikt är att vi borde byta jobb oftare!

Men det var inte jobb jag skulle skriva om. Tänkte skriva några ord om Vägen som var en av böckerna vi läste senast i bokcirklen. Vi läste Lida också av Stephen King. Men den tog jag mig inte igenom. Gillar du Stephen King?

Vägen är skriven av Cormac McCarthy. Den har filmats med Viggo Mortensen i huvudrollen. Det är en dystopi, alltså en skildring av en framtid utan hopp.

Helvetet har kommit till jorden i form av en katastof som ödelagt natur, infrastruktur, mänsklighet. I alla fall den del av jorden där våra två huvudpersoner befinner sig, Nordamerika. Det är en far och hans son. Deras tillvaro består av en lång oändlig vandring i ett dystert och öde landskap. De drar en gammal kundvagn med sig med sina ägodelar i. All mat består av konserver sen civilisationens dagar. All mänsklighet är inte utsläckt, ibland ser de klungor av män och kvinnor. Men de håller sig undan. Det är en livsfarlig tillvaro där en annan människa faktiskt också innebär en bit kött att mätta sig med.

Boken drabbar en. Dels genom sin skoningslöshet, det är verkligen no mercy. Men framförallt relationen mellan fadern och hans son. De är helt utlämnade åt varandra. Deras kärlek till varandra är respektfull och värdig i en tillvaro som tycks helt hopplös. De strävar på som om det faktiskt fanns en morgondag. Slutet överraskar och det kan tyckas förvånande med tanke på att det är en dystopi. Frågan är, kan vi människor leva utan hopp? Och kan vi leva utan kärlek?

Läsprojekt Klassiker - en liten delrapport

Min läsutmaning till mig själv under 2011 är att läsa de där så kallade klassikerna som står i bokhyllan som jag inte läst än (men kanske borde...?). Den första boken jag tagit mig an är som jag tidigare skrivit om på bloggen Anna Karenina av Leo Tolstoj. Det första jag gjorde var att kolla hur många sidor min upplaga hade. Jaha, 454 sidor. Låter ju överkomligt resonerade jag med mig själv. Efter att ha läst de första 100 sidorna började jag tycka att det var lite märkligt att det var så mycket kvar i boken. En snabb bläddring genom boken fick mig att inse att boken innehöll två olika delar med två olika numreringar. Summasummarum alltså ca 900 sidor. Genast blev projektet litet större.

Trots allt kan jag inte säga att det är plågsamt på något sätt. Av en hel del personer har jag fått höra att Anna Karenina är deras favvobok. Jag kan väl inte direkt påstå att den är det för mig. Inte än i alla fall. Jag har snart läst klart den första delen och är positivt överraskad med tanke på min annars vanliga aversion mot kostymdramer. Här är det verkligen aftontoaletter, klassetikett och fina manéer. Den enda som försöker vara en man av folket är Konstantin Levin som jobbar på att driva sitt jordbruk på ett modernt sätt och som till och med deltar i skörden tillsammans med de andra vanliga simpla bönderna - när han inte grämer sig över sitt misslyckade frieri till den unga Kitty. Anna Karenina håller mest på att oja sig över om och hur hon ska kunna träffa Vronskij utan att maken lägger sig i för mycket. Som sagt, jag har bara läst första delen, så det kanske tar sig ännu mer, men so far so good ligger nog betyget runt medel. Ett litet minus för att den är så otympligt tjock att det knappt går att hitta en skön läsställning.

Bilden på Tolstoj är lånad från SvD. (Klicka på länken så får du läsa en intressant artikel om Tolstoj!)

Creepy!

Jag har läst en jättebra (men otäck och skrämmande) bok. Om du vill veta varför jag tyckte den var bra så får du klicka HÄR.

Fördomar

Åh, vad jag blir irriterad!
Tänkte att jag skulle sätta mig och läsa en omtalad ungdomsbok, Tusen gånger starkare av Christina Herrström. Aktuell nu med filmatisering också.
Den handlar om hur flicker viker sig för att bli omtyckta, dels för den populära tjejen i klassen, dels för alla killar. Man ska inte bre ut sig, vara för duktig, passa in osv. Berättare, eller snarare tänkaren, är Signe 15 år. Hon filosoferar över dessa saker, och här kommer en sak som irriterar mig: kom till saken nån gång! Hon funderar så mycket över detta, att man fattat för länge sen vart hon vill komma.
Sen kom droppen för vad jag orkade med på sidan 36, när hon med en kompis sitter på skolbiblioteket och skrattar åt olika samtal.
Citat: "De handlar ofta om bibliotekarien som heter Britta. Hon har grått hår samlat i en fläta fäst i nacken, tjocka nylonstrumpor, blå och grönrutig kjol och vit blus nästan jämt. hon är ungefär 60 år tror jag. Hon vaktar biblioteket som en hund och hyssjar på alla som inte viskmumlar. Jag brukar fundera över hur jag tror att hon lever. Jag tror inte att hon har någon man. Och det beror bland annat på att hon har svart tjocka strån, kanske fem sex stycken på sin överläpp. Men hon har istället sina böcker, rad efter rad av böcker, de flesta ganska gamla nu, för skolbiblioteken har inga pengar att köpa nytt för." Osv.
Den här boken kom 2008. Inte så länge sen alltså.
Då känner jag bara att nä, varför ska man ständigt läsa det här fördomsfulla. Hon slår ner på de fördomar och föreställningar som finns bland tonåringarna, men skildrar själv, i det här fallet, en bibliotekarie som knappt existerar längre.
Jag blir så less på sånt här, och orkar inte med mer ungdomsboksförnumstighet för ett tag.

Dåliga översättningar kan förstöra läsupplevelsen

Arrrgh! Måste bara skriva ett litet inlägg om det här! Just nu läser jag En dag av David Nicholls. Jag har inte kommit så långt, den är rolig och kvick. MEN, jag lider verkligen av att översättningen är så,... yxig! Eftersom början av boken utspelar sig i slutet av 80-, början av 90-talet är det väl tänkt att språket också ska spegla den tiden. Men i översättningen försvinner den speglingen och blir bara omodern. Det stör mig, kan jag tala om och gör att handlingen, liksom karaktärerna får ett litet löjets skimmer över sig. Som att se en hejig film från 1950-talet. Kan det vara meningen?! Jag kan liksom höra hur det skulle låta på engelska. Så, nu har jag beställt boken på engelska! Ska bli intressant att läsa på originalspråk!

Översättningen är gjord av Pia Printz, inget ont om henne, vi kan ju alla ha en dålig dag på jobbet. Antagligen ville förlaget ha en översättning pronto, pronto. Och vi får väl tro att författaren någonstans tjänar på att det säljs ännu fler av hans böcker.

Hemliga läslaster!

Läsutmaningar var det. Nja, är mitt svar. Jag ska precis byta jobb och vad jag uppriktigt ser fram emot under det närmaste halvåret: att slippa plikten att läsa ungdomsböcker! Hemskt att erkänna, men sant, så sant! Dessutom var jag inte ens en särskilt flitig läsare av ungdomsböcker (Confessions of Naughty Librarian)!

Jag ska byta från skol- till folkbibliotek och hux flux kan jag ge mig hän åt pliktbefriad läsning. Härligt! Så jag tänker inte ge mig på några utmaningar i stil med Lottas. Men jag hejar på henne!

Jag har redan dragit ihop en godispåse med böcker jag ska gotta mig åt den närmaste tiden:

En dag av David Nicholls. Har börjat på den, lovande, väcker minnen av året som au pair i England i början av 1990-talet.

Jorden de ärvde av Björn av Klee: Har läst mycket om den här boken och är riktigt sugen på att läsa den nu!

Utrensningen av Sofia Oksanen. Samma här, en mycket omskriven bok, nu ska vi läsa den i bokcirkeln! Okej, "måste-läsning", men, tja, ändå inte, på något sätt.

Har du någon hemlig läslast, föresten? Böcker som du inte direkt skryter om att du läser?

Lottas läsutmaning

Jag är inte speciellt uthållig när det gäller nyårslöften eller andra utmaningar, men en uppgift jag gett till mig själv inför 2011 är att försöka läsa några av de där så kallade klassikerna som jag länge tänkt läsa, men aldrig kommit mig för att ta tag i. Jag börjar med en tegelsten: Anna Karenina av Leo Tolstoj. Vi får se hur det går... Jag misstänker att jag försökt läsa den en gång förut, för när jag kommit några sidor i mitt exemplar jag hittade i bokhyllan, trillade ett mycket gammalt bokmärke ur.

Har du några läsutmaningar på gång?

Bokpanik!

Det är inte bara extra matsäck man behöver ha med sig när man planerar att resa med tåg nuförtiden. Min medhavda bok tog slut redan innan vi lämnat Stockholms Central bakom oss. Efter 50 meter stannade tåget på grund av strömrusning och kortslutning i loket. Över 1,5 timme efter avgångstid rullade vi iväg mot Örebro. Förutom att jag missat att ta med extra läsning så missar jag även kvällens bokcirkelträff med skräcktema med resten av Flickvännerna. Katastrof!

Obs!
Tåget på bilden överensstämmer ej med verkligheten. Det har både ström och rullar.

Bibliotekarie på film

Vad tror ni om det här? SVT gör tv-serie om KB-mannen, Bibliotekstjuven. Börjar tydligen sändas redan idag, det hade jag fullständigt missat.

Läste först om det på Aftonbladets kultursida och blev intresserad. Journalisten beskriver det som en deckarhistoria, och det är ju vad vi bibliotekarier alltid vetat; biblioteket som utmärkt plats för detektivhistorier. "Mord i magasinet" Offret klämdes mellan kompakthyllorna. "Intriger i Facksal 1".

Han beskriver bibliotekarien lite roligt: "Ingenting kan rädda den buttra bibliotekarien från undergången. På vägen dit får Gustaf Skarsgård gott om tillfällen att briljera i sin förlorarfrisyr, förlorartröja och allmänna förloraruppsyn."

Jo, men, det är väl klart att man måste titta, och se om man känner igen sig i nåt.

An Education - ett måste!

An Education, eller "En ung flickas dyra lärdomar", som den också skulle kunna heta, är en helt underbar film som nu finns på DVD (och till låns på mitt bibliotek!). Den är bitterljuv, vacker, fartfylld, varm, eftertänksam, lite tragisk och otroligt välspelad. En sådan där film som man absolut inte ångrar att man sett.

Jag ska inte säga så mycket om handlingen, den får ni upptäcka själva, men jag kan säga att historien tilldrar sig i en förort i London i början av 1960-talet. Den inbegriper en ung och intelligent flicka vars högsta mål i livet är att läsa engelska i Oxford, ivrigt påhejad av sin pappa. In på scenen träder en världsvan man. Snart har han svept både flickan och hennes föräldrar off their feet.

Miljöerna från tidigt 60-tal är fint återgivna både i inredning och klädsel. Karaktärerna är trovärdiga. Till och med killen som spelar den tafatte unge uppvaktaren gör en liten bedrift av sin rollprestation.

Men bäst är utan tvekan Carey Mulligan som spelar Jenny. Så är hon också nominerad till en Oscar för sin roll och flera andra priser har redan tilldelats både henne och denna pärla till film. Så, fram med pralinerna, kryp upp i soffan och njut av en extraordinär filmupplevelse!

Recensioner!
Läs Jeanette Genteles recension i SvD (februari 2010)
Läs Johan Cronemans recension i DN (februari 2010)

toppen och botten 2010!?

Flickvänner och alla andra (?) som läser bloggen, vilken var er bästa läsupplevelse (eller läsrelaterade upplevelse om det inte är en bok i sig, utan något annat som har med läsning att göra) under året som gick - och vilken var den sämsta? Toppen och botten helt enkelt!?

Min absolut bästa läsupplevelse under året var Kristina Sandbergs Att föda ett barn, som jag även bloggade om här. En annan mycket positiv läsrelaterad händelse var att jag upptäckte Örebros bästa stadsdelsbibliotek: Biblioteket i Haga. Massa plus till bibblan! Den sämsta bok alla kategorier som jag läste under året som gick var Strindbergs stjärna av Jan Wallentin. Många varningslampor för den. HU! Jag bloggade om den läsupplevelsen också, här.

Bilden på Kristina Sandberg är lånad från Norstedts förlag.